Vera och Nora är ment to be- det står i stjärnorna.

Visa mig vägen tillbaka, det är det du ska! Det är det pappa lagt sin månadslön för din sabrans psykolog! Ett tyst skrik inom mig , jag vill ju bara att psykologen ska förstå.
Och såklart hjälpa mig.

- varför ljuger du så mycket Vera?
- Vet inte.. Jag antar att det har blivit en vana.
Jag mumlar och det är meningen. hon ska inget veta, för hon fattar ändå inte. Varför ljuger jag? Jo, för det är det ända sättet att överleva i denna värld. Hon har säkert ett piss liv med små ungar och en man som aldrig är hemma (han är säkert otrogen mot henne varje kväll). Jag vet att livet måste va så här svårt, det bara är så. Precis som jag och Nora, det är bara så att det är vi.

- Är det för att du inte tycker om dig själv och din tillvaro?
Hur kan hon va så lugn? Jag hade dött med detta jobbet, det hade
skärt sönder mig helt. Bara att vara här en gång i veckan nästan får mig att spy. Och detta rummet, grått med små beiga prickar, man blir ju ännu mer psykad, man vill skrika.
- Jag vet inte. I ett långt tyst mummel,det är så jag säger det. Men visst vet jag,
jag gör det för hon hatar pappa för att han slog mamma och hatar mamma för
att hon inte hjälper och bara klunkar i sig sin sprit, sin bästa vän. Jag vet precis var den står. Och jag vet inte hur många gånger jag slängt den, men flaskan kommer bara tillbaka. och jag hatar min stora syster för att hon tog livet av sig. Hon bara lämnade mig här, med allt det skit hon själv inte orkade sopa upp.

Efter en timmes mummel och komma ingen vart så går jag hem till lägenheten på tredje gången. Solen är halvt nere nu, hon är halv sju och visst är staden vacker
som dom säger ”den har sin egen charm” men som allt annat så har en vacker insida ett ovackert inre. Skymningsljuset silar igenom träden vi sidan av vägen
och träden dom vaggar så tryggt i vinden och vilar på sina stadiga stammar.

Lägenheten var säkert fin, en gång i tiden. Men inte så länge jag minns,
syrran snackade alltid om hur man kunde se solnedgången i hennes fönster och hur bra lägenheten låg. Spritflaskor ligger utspridda över golvet, mamma brydde sig väl inte ens om att ta upp dom det fulla svinet. Hon har stuckit igen nu, det är helt ur spår i vår familj. Mamma beter sig som en motstridig tonåring medans jagfår va mamma och skälla ut hon när hon är hemma. Men hon har lärt sig nu,
hon kommer hem när jag inte är hemma.

Det är väl säkrast. Svin, precis som
far min. Mr och Mrs svin och jag är deras misslyckade dotter, HURRA!
Jag slänger mig ner i den beiga lilla slitna manchester soffan, det här
hade inte en mamma tillåtigt, en vanlig mamma hade fått fnatt av
att se sig omkring. Fy fan, vilket liv dom gett mig.


Jag kan äta vad jag vill, göra vad jag vill, lyssna på vad jag vill. Pappa
skickar mig till psykologen, men det är det ända omtänksamma han gjort. Men han har inte betalat tillbaks än, han är skyldig mig en hel del.. en hel jävla massa. Jag hatar dom båda. H-a-t-a-r dom. Var är mamma nu? Jag skäms över henne. Dom rosa tapeterna på mitt rum har börjat flagna, när jag var liten drog jag i dom när jag var ledsen. Sen har jag tatt mammas sprit flaska och hällt
över väggen ett antal gånger, det stank i flera veckor efter. Lite av lukten sitter kvar, men inte så mycket som minnena. Hur mycket jag än river i tapeterna Så sitter stora bilder kvar.

Jag slänger alla flaskor ner på gårdsplanen, det är försent för att någon ska spela fotboll så jag låter absolut, whisky och en massa annan sprit falla i asfalten. DET ÄR SPRITENS FEL! DET ÄR ERT FEL! Jag skriker ut mot gården. Jag skiter i om dom tycker jag är dum i huvudet. Dom vet inget om mig. Dom ljusgula höghusen är vardag och på varenda balkong så står det minst
en person som förrvirrat kollar ut över bakgården. Men det är inte spritens fel, egentligen är det pappas fel allt detta. Nu vill han göra allt bra igen. Det kommer det aldrig bli! Det är ingen tröst, det är bara sanningen. En dag ska hon berätta allt för någon, men inte ens Nora vet allt. En dag då solsken känns en gnutta ljust.

Plötsligt smälls en dörr igen, jag tror först det är mamma, men det är Nora.
- Vera? Hur är det? Ska vi ner och käka på mac donalds?
- Yeah sure, jo, det är som vanligt. Hur är det med dig då? Lungt
mellan mossan och fossan nu?

Nora berättade allt för mig, om hennes föräldrar
som bråkar ständigt och hennes bror som jämt trackar henne. Men mina
problem är värre än så, och inte ens hon får veta.

- Joda, det funkar la. Men fan va de ser ut, hade du fest utan mig igen nu?

Hon vet inget, jag kan inte säga om det är. Måste leva dubbel liv.
- Jo, men jag fick inte tag i dig. Om sanningen skulle va sagd så skulle det vara
att jag aldrig haft en ända fest. Jag avskyr sprit, som du kanske förstår.
- Äsch, jag ville ända inte komma. Du vet att jag hatar fjortis fester.
-Mm, det vet jag. Det är därför jag aldrig bjuder dig, det vet du.
Ja, det hoppas jag. För du skäms väl inte för mig?

Nej, men Nora du hade skämts över mig om du hade vetat allt.

- Nej, aldrig! Det ska va vi, bara vi darling.
- Yes, of course sweetiepie.
- Kom så går vi.

Visst känns det fel att ljuga i en början, men sen kommer man in i en
i en circel. Man får inte sluta, för då faller hela ens värld samman.
(och jag vill inte att någon ska få veta!) Mc donalds ligger ett kvarter bort
ett sjabbigt och ofräscht ställe. Det är som överallt annars, ingen riktigt gillar det men det är ju billigt. Jag tar big mac, Nora tar sallad. Hon är vegetarian.
Har aldrig fattat det där, det är ju meningen att vi ska äta grisarna, eller?
Eric, den snyggaste killen på skolan, går förbi mc donalds skitiga fönster. Nora
blir helt fanatisk. Hon har varit galen i han sen första dagen i sjuan. Nu går vi
i åttan och sommaren traskar in mot oss.

Hans blonda lockar och djupt blåa ögon har såklart intresserat mig en gång, men, både jag och Nora vet hur han är. Han är kanske snygg, men som sagt, det som är vackert har ovackert inre,
oftast. Han går ute på kullerstensgatan utanför fönstret med hörlurar coolt
hängande runt nacken, säckiga jeans och hood. Tjejerna på skolan är helt
förblindade av denna skönhet. Han tar och han får, alltid. Men sånna som han
lägger man inte tid på, det är slöseri (men är man förblindad så är man).

Vi äter upp och vandrar hem till Noras hem, en villa. Ett rött tegelhus,
stort och ganska nära city. Hennes mamma välkomnade oss med kramar och
Nora himlade med ögonen. Det är inte så här egentligen, viskar hon.
Fast det visste jag ju redan. Dom har en stor trägård, med alla världens blommor.

Jag önskar jag bodde där så jag hade nått att visa upp. Men Nora är
inte ett dugg stolt. Det hade jag varit, eller? Lätt att säga nu eller hur?
Vi kollade på tv en stund sen så gick jag hem till den förbannade lägenheten.

En vacker vår morgon i Maj, en sånn dag då man ligger ute hela efter middagen och äter glass. mamma har inte hört av sig, inte skrivit nån lapp, inte lämnat meddelande på telefonen, ingenting. Jag önskar varje morgon att vakna upp och
att syster levde och att familjen var samlad.

Men det är bara jag som orkar ens tro, och pappa då. Som tror för mycket. Jag önskar att vakna upp en dag då någon med ett liv kan hjälpa mig få ett, en dag då inget känns som förr.
En dag då solljus känns en gnutta ljust. Jag skulle kunna skriva oceaner av
ord om bara världen ville ändras.

Pappa ringde igår 23:07, Jag svarade inte. Lev i dina drömmar då mistag förlåtes.
Men inte dina pappa, du tycker tydligen det är dags att komma nu?
Jag är trött på dina grymtande i telefonen, jag vet hur grymtningar låter.

Vår skola är i röd tegel och platt tak. Det känns som jag gått där i tre tusen år
men jag har bara gått där i två. Jag antar att det är så livet är. Dagen var sådan,
att vi fick sitta ute och jobba, nästan hela dagen. Nora och jag har följe en bit hem. Då plötslig Eric stannar med sin röda eu-moppe och jag kan se Noras hjärta
hoppa ut ur henne och göra bakåtvolt tusen gånger och sedan in igen.
hallå du, Vera? (han vet vad jag heter? Wow, status. Men jag önskar för Noras skull att han skulle sagt Nora, jag menar jag bryr mig ju inte)
- du har inte lust att komma och hänga med oss på fredag kväll? Hemma hos mig, om du vet vad jag bor, här har du mitt nr, vi kan kanske snacka om det senare när du är själv eller nått? Hade bra, vi ses va? Han kastar en lapp mot mig, hade han planerat allt det här? Det verkade faktiskt så. Noras haka var vid knäna.
- Ja, visst. Jag kan tänka på det.
- Ring mig ikväll klockan åtta? Han låter tuff, så som han gjort hela tiden. Men man märker att det finns ett mjukare inre.
- Okej, det kan jag göra.
Han kör i väg. Det ser ut som Nora gråter
- Gråter du?
- Nej, men du ska inte gå va? Säger Nora med gråten i halsen.
- Nej klart. Säger jag självklart. Sanningen är att jag tänker gå. Jag missar inte världens chans.
Nora ser lugnare ut nu, men som om hon åkt med i en orkan dom senaste åren.

Lungt sagt trött och sliten. Vi vandrar hem, jag till mig och Nora till sig.
Jag håller lappen i handen. Jag tänker ju inte göra något med han, ändå.
Jag ska bara hänga med dom lite. Jag behöver inte ens röra honom, bara titta... Men han inbjöd mig personligen. Jag går in i mitt rum, dom rosa nerdragna tapeterna och min säng, mitt skrivbord. Och en vägg jag låtit vara.
Inte en ända tapet är nerdragen där. För där hade vi våningssängen jag och syrran brukade sova i. Men efter hennes död, så står enkelsängen där.
För att pigga upp mig så tog Nora en svart tusch penna och skrev på väggen
(hon visste att jag inte brydde mig) ” Vera och Nora är ment to be - det står i stjärnorna. Kolla ut på himlavalvet, så ser du. Vad du än säger, så lyssnar jag.
Vad som händer, så kommer jag finnas här för dig för jag vet, ja, jag vet att Vera och Nora är ment to be - för det står inristat i våra hjärtan.
Bara för vi alltid finns här för varandra, bara för vi säger allt till varandra
för vi är världens bästa vänner”.

Bara för vi säger allt till varandra. Det skriker inom mig. jag säger inte allt, jag säger inget. Är verkligen Nora och Vera ment to be? Är det meningen att det ska vi? Jag gömmer så mycket för Nora, men hon skulle inte lyssna. Om jag sa som det var. Det skulle va över, och alla skulle få veta. Jag har kollat upp mot stjärnorna så många gånger, men jag har aldrig sett att det står
Vera och Nora är ment to be. Jag har inte sett en ända bokstav som kan leda mig
någon vart.

Men jag ska gå på festen har jag bestämt nu, jag vill gå. Det kommer inte hända något. Han håller på så med alla, det är säkert hundra till som kommer.
Säkert tusen till som kommer. Han ser nog inte ens att jag är där.
Med telefonen i handen, jag slår numret. Trycker, lägger på. Ringer igen, lägger på. Tills tredje gången då någon i luren skriker.
- HALLÅÅÅ? VA FAN! VILL DU NÅTT SÅ FÅR DU FAN SÄGA NÅTT OCH INTE BARA LÄGGA PÅ! AH! Jag är så trött på alla brudar som inte vågar säga något!
- Hallå? Det är Vera. Förlåt. Men det är nått fel på telefonen.
(another lie)
- ÅHFAN! Förlåt! Trodde det var en av alla jobbiga tjejer du fattar!
Nej jag fattar inte, Eric.
- Ja, jag fattar. Jo, jag kommer imorgon, antagligen. Är bjuden på några ställen,
så jag kanske bara kommer in en stund.
(Jag har hört att man ska vara svårflörtad?)
- Okej, jo, men det är lugnt. Ta med nått. Kom inte innan åtta. Han låter lite sorgsen, han ville nog att jag skulle va där hela kvällen.
- Vi ses då. Hade bra. Jag låter helt neutral. Jag är ingen som flörtar.
Ja för fan. Hejdå
hejdå. KLICK!
Jag går och lägger mig med en klump i magen. Väggen trycker mot mig i mörkret. Jag vet att allt är likadant imorgon. Mamma kom hem!

JAG BEHÖVER DIG HÄR. ÄVEN OM JAG HATAR DIG MAMMA SÅ KRAMA MIG
KRAMA MIG HÅRT! JAG ÄR BARA ETT BARN, ETT OSKYLDIGT BARN, SOM BEHÖVER EN KRAM. JAG BEHÖVER DIN KÄRLEK MAMMA, FÖR DU ÄR MIN MAMMA
OCH JAG ÄLSKAR DIG FAST JAG HATAR DIG. MAMMA KOM HEM OCH BLI DIG SJÄLV. MAMMA HÖR DU MIG?

Jag vaknar på fredag morgon med en konstig känsla i magen. En sten, en tio
kilo tung sten som vägrar släppa. Är jag sjuk? Jag försöker sova igen, men någonting håller mig vaken. En bild framför mig i huvudet, en flicka
med en tusch penna, en rosa vägg, det blonda krulliga håret ligger tryggt mot ryggen, det är Nora. Hon vänder sig om, allt går så sakta.
kom igen nu, sluta deppa. Jag har gjort nått till dig. Gjort på äkta sanning.
Alltid vi , eller hur ?
Efter det tar allt slut. Jag försöker skaka av mig dom, men dom är för starka.
Gjort på äkta sanning. Vad är äkta sanning? Vad är den äkta sanningen om mitt liv? Jag tar cyklar till skolan denna morgonen, vinden viner motvind och
det är regn i luften.

Skolan är trist, och inget speciellt hände. På vägen hem så såg jag erics
eu-moppe köra förbi och kände ett skutt i magen. En fjäril som hade gömt sig
inuti mig, som gömt sig i en puppa så länge jag kan minnas.
Jag blundar och känner avgaserna sugas upp i min näsa. Som en klychá,
bli kär på våren. Träden är gröna och blommorna blommar nu och
Eric är nog den vackraste människan som finns.
Nora kollar på mig, hon ser bekymrad ut. Jag var rädd, rädd att hon skulle förstå.
Hon får ju inte veta, det får hon bara inte.
- ska vi hitta på något ikväll eller? Nora verkar ha något i tanke.
- Nej, jag ska till pappa ikväll. (Usch vilken lögn, aldrig att jag skulle åka till det svinet.)
- Okej, du ska inte till Eric då?
- Lägg av! Du vet att jag inte är intresserad av sånna som han. (hur kan man inte? Hans blonda krulliga hår, hans djupa blå ögon. Hans sätt att gå, hans sätt
att prata. Det finns inte en ända del av han jag inte älskar, eller vänta nu överdriver jag nog)
Det blev en pinsam tystnad. Jag vet att hon önskade att det var hon som blev bjuden.

Jag går hem och väljer ut noga vilka kläder jag ska ha. Jag använder aldrig smink, förutom mascara. Men idag tar jag lite av mammas säkert tre år gamla rouge. Jag tar min röda rostiga cykel och cyklar ner mot byn, jag vet var eric bor, det vet varenda kotte här. Jag hör musiken dunka flera hundra meter från huset.
Jag går in och ser att det att det var ganska överskattat, fem personer i en soffa.
Eric är inte där, en grop grävs ut ur mig. Fjärilen dör för en sekund, men bara tills det krulliga håret, och dom djupa ögonen dom går mot mig. Jag känner två armar runt mig, han kramar mig. HAN KRAMAR MIG. Fjärilen föder tio tusen ungar.
Dom fladdrar inuti mig nu. Just då glömde jag nora, och jag kan känna hans läpparmot min kind.

- Trevligt att se dig Vera, säger han på ett flörtigt sätt. Jag är en tiger, grrr och nu är jag på jakt.
- Roligt att vara med dig, Eric. Jag betonar Eric, så som man ska, när man flörtar.
- Kom vi går ut här utanför.

Samma flört kommunikation fortsätter.
utanför regnar det. Han lägger händerna om mig. Hans värme och min värme möts i ösregnet. Det gör inget att det regnar, han är lika vacker ändå.
Jag lägger händerna om honom. Han kollar på mig med sina hundvalps ögon
och jag svär jag kan göra vad som helst för att få göra det ögonblicket evigt. Han närmar sig mig, nu, nu händer det. Mitt hjärta dunkar tio miljoner i sekunden.

Detta är inte bra doktorn, jag är kärlekssjuk. Plötsligt hör jag ett skrik, ett högt skrik. Jag hör direkt det är Nora. Hon står dyngsur i sina mörka jeans och hennes krulliga hår är inte krulligt, utan mer slickad katt. Jag släpper taget om Eric, verkligheten kom tillbaka och jag ser Nora springa där i från.
Regnet öser ner, och jag springer så länge mina ben orkar. Hon är borta vid vägskälet. Vad ska jag nu göra? Jag fortsätter springa, jag har inget att förlora.
Hon springer åt vänster och när jag kommer så långt är hon borta. Jag inser att jag irrat bort mig i regnet, jag har aldrig varit på den här delen av staden.

Jag sätter mig ner på en grusgång och kastar grus in i skogen. Det regnar fortfarande, jag fryser. Jag hör en ynklig röst skrika, och jag vet det är hon.
Jag springer bort mot rösten, hon sitter i skogen med händerna runt knäna ihop krumpen.
- Gå härifrån! Hon säger det med all sin kraft, men det blir ändå så lamt och det är då det slår mig hur svag jag fått henne att bli.
- Nej jag tänker inte gå. Jag försöker vara självsäker
- Du är ingen riktig vän! Riktiga vänner tar inte andras killar!
- Han är inte din och han har aldrig varit.
- Men du vet ju hur mycket jag gillar han! Rösten bar inte helt ut på Nora, fy fan vad dålig vän jag är.
- Ja, det visste jag men det skulle aldrig bli ni i alla fall.
(Jag vet, jag låter så självisk!)
Hon reser sig upp för att gå.
Innan hon går, säger hon
- Jag ska köpa färg till dig, så du kan måla dina väggar. Du kan måla över allt jag skrivit där, för inget där var tydligen sant. Jag försökte hitta din mamma i telefonkatalogen, men hon fanns inte med. Men plötsligt mötte jag en kvinna på stan\' och hon påstår sig vara sin mamma. Hon berättar om din pappa och vart du egentligen går på onsdagar när du säger du pluggar. Är det sant, är din mamma en alkoholist, och din pappa har slagit både dig och din mamma?
Är det sant Vera? Är allt det du sagt en lögn?
- Ja, min mamma är en jävla alkoholist och allt jag sagt det är en lögn, jag är världens sämsta person, OKEJ? ÄR DU NÖJD?

- Jag trodde vi var ment to be.
- Trist för dig.
- Du är en liten människa Vera. Du klarar dig inte utan mig.
Hon springer iväg. Varför var jag så kaxig? Jag kunde gjort nått bra av det.
Jag kunde det! Jag får lust att springa efter men det är ingen idé.
Jag går hem, aldrig att jag går tillbaka dit.

Jag går och lägger mig, men jag kan inte sova. Jag läser texten på väggen om och om igen, och jag inser. Klart jag och Nora är ment to be, om vi vill vara det.
Efter en sömnlös natt så går jag till Noras fina villa, jag går upp på trappen.
Klockan är 10:35. Hon sover inte så här dags. Jag ringer på ringklockan.
En, två, tre gånger tills Nora öppnar.
Hon står i morgonrock och det ser ut som hon inte sovit på dom tre senaste dagarna.

- Förlåt! Jag är en dålig kompis Nora, men jag trodde inte du skulle acceptera om jag skulle säga sanningen. Jag är ingen bra person. Men du vet ju hur jag mår, och mamma och pappa som inte gör ett skit, eller jo, pappa gör ju men jag vill aldrig träffa honom. Mamma bara super och jag orkar inte det. Jag har ljugit om det mesta för att jag är uppväxt på en lögn värld. Du är den ända som någonsin funnits där för mig, som inte svikigt mig och det betyder så mycket.. så mycket.
(jag gråter nu, rösten bär inte mer)
- Jag förstår dig Vera. För jag vet, vi är ment to be.
Vi står och kramas i Noras hall. Så här ska det vara. Jag har aldrig berättat
sanningen för någon, bara för Nora. Men det kan jag ju, hon säger inte
för jag och Nora är ment to be. Det står i stjärnorna.