Ute på vägen rullar en taxi, jag räknar bilarna på parkeringen. En skata hoppar upp, upp, hela tiden upp, aldrig ner, aldrig fram. Min petunia blommar, vägguret tickar, i mig slår ett hjärta. I ett av eftermiddagens två telefonsamtal hörde jag av min mor berättelsen om predikanterna som skrattade och pekade på en naken docka av celluloid som min lilla mamma, då när hon var en liten flicka, just fått i present. De tyckte det var kul, predikanterna, att skoja om att den där dockan var död, ett dödfött foster. Nu skulle jag vilja prata glatt och livligt om potatiskravallerna på Södermannagatan år 1917, men ingen är hemma och jag får hålla till godo med ångest, med ljudet av en motorsåg och med posttraumatiska bilder av mitt barns avskurna skalle (han är ute någonstans, det är hela saken). Upprepar frasen ”den som glömmer sina fäder glömmer sin framtid”, som terapi och som flykt. Väntar på skymningen, snart får jag se natten, också mitt ansikte i fönstret, med ögon svämmande av kärlek.