Vitvävsvidder vidgar vägen
vandraren vid världen väntat
när han fri från egensägen
glömskt på glädjeporten gläntat,
ställd där stigen stiger ovan
svirvlande i stegspiraler
svindlande gås gårdagsgåvan
genom stegens stenopaler.

Fritt hans samvetsbredder brister
sammetsvitt i nattsafiren
högt där ögonametister
bildar bildsynspalantiren,
förd igenom färdskristallen
vidgad genom skenvisioner
slöt sig slöjan evigt fallen
klädd i klagosagotoner;

Vilda vittror såg han flyga
längs en sky från längesedan
över röda ödeborgar,
över lövskogsdöden nedan,
i dess gömma glömda smyga
kring med tömda drömvävskorgar,
djupt i skogen Hans och Greta
efter godisspåret leta.

Godisspåret genom skogen -
gången ut till Fylkes trakter
full av gullsippsrullviddskullar
vakande magiers makter,
där som sommargryningssmogen
höjes över hötorpsskullar
vissnar ondskans värld insomnad
för en brodersfärd fullkomnad.

Hördes högt ur Nangijala
ljusets ljuva duvlåtskutter
ljuda om antika platser
sedan åter bli ett mutter,
tycktes lyckans tungor tala
från eteriska palatser
molnburna att tysta torna
över länder längtansforna.

Genom dessa länder forna
skrumpna skott skall åter prunka
fröfyllt intill flyktens floder -
vingarna som gråter sjunka
lätt till länder av förborna,
vart min minnesfria broder
vitvävsvidders väg vill vandra
flydd till frihet från oss andra.