Jag stod framför era dörrar
i vinterns köld
kroppen värkte som en böld
av arbete och ensamhet
det som jag hoppades att ni vet.

Trotts slitet var jag fattig jag väntade
min första lön
nog borde någon lyst till min bön.

Om två hundra kronor till öl
och sprit att finna nattens ro
lugnande göl för själens tro.

Men glömd var min tröst
när sjukdom o sorg drabbade era hus
när jag i köld vaktade fredens ljus.

Spara era falska tårar vid graven mins rand
ni talade om gemensamma band
men bara hån jag fann
lyft ej någon sten där min kropp
skall vila
ej några blommor vid gravens sida
spara era falska tårar.