perrongen sträcker på sig i småtimmarna

regnvåta bänkar och folktomma stråk

vi vet att stationen håller stängt för natten

men genom dess trachea flödar vinddraget

genom takfönstren blickar gryningsljuset

blinkande

som om den bländats av den nymornade timman

det är nästan stilla nu

bara ljudet från de övernattande skärper tystnaden

de som vilar i väntrummens oas

de som älskar

att sova räv när morgonen vaknar

utanför reser sig staden sakta

strör sina löften om bleke längs trånga gator

singlar dem stilla över ännu folktomma torg

      som samlar varje ljud i sin egen snäcka

samlar varje skimmer av gryning

i sin barndoms kalejdoskop

och det är stadens egen måne som hejdar tiden där den dansar

in över stadens alla öppna platser; 

parallellgatan följer oss där vi går

frågorna blir tydligare och tycks nästan kantra

tiden strör femtontusen dikter över stadens alla torg

där valsar en levnadskonstnär med sitt parasoll vänt upp och ned

hur många ord fångar han i sin skärm

så att budskapet ändå når fram?

© Birgitta Wäppling, 19 maj 2017