jag andas stilla

har en maskrosboll i handen
hörseln vilar

vinden likaså
jordens språk ligger i träda 

häpen betraktar jag
molnens rivjärnsruggade
himmelsmatta

tystnaden

sordinerar
stänk av ljud
i min närhet

en solreflex ur ingenting

jag riktar min utandning

och blåser maskrosbollen

förvandlas
till mängder av

lätta parasoller

som intar luftrummet

ögonblicket är över