Snurra tiden, surra siden
kring passagen
här förliden,
kransa båren, dansa på den
mot plantagen
nedan nåden,
vitna lilja, vittja vilja -
gårdagsbåren
kan ej skilja
skikt att mista, från den sista
korridoren
ur dess kista.

Tidspassagen
är var lämnad
från etagen
till en ämnad,
vad som stannat
är blott vikten
av ett annat
mellan skikten,
och jag hör
hur Ett förför.

Ett sa; "jag har sett det stora
man ej kan se, men är,
för människan kan ej förlora
korridorers bårresenär
utan gränser,
skiktessenser
färdas där."

Jag sa; "det är lögner bara,
jag är sinnesslö syn och kropp,
det största som nås måste vara
den stjärnan vid trädets topp."

Ett sa; "du vet så mycket
om dödsrummets vägar och syn
fast själv är du ytspänningsstycket
som ej ens känner av hyn,
om endast av ben och armar
från passageskiktens rymd helt fri
vad är jag som sörjer och larmar
i mellanrum som är vi?"

Ett snurrade tiden, surrade siden,
vittjade vikten, ömsade skikten,
kransade båren, dansade på den;
Jagett dog.