vi är inte mer än vakan över gårdagen
som rusar genom åskregnet
och förloras av en enda tanke
att gå tillbaka med böjt huvud

vi skulle kunna vara evigheten
som låter omvärlden ledas av vår visdom
att förlåta vår egen mänsklighet
i det enda som borde betyda

men vi är inte

vi skulle kunna vara prestigelösheten personifierade
och hjärtats väg till harmonin
som sluter ögonlocken i samlad tanke
att så länge vi har varandra är allt annat sekundärt

vi är inte mer än fåfängans vilja att betyda
i en värld som slukar ytligheten vid varje måltid
och förlustas av längtan till ett allt grönare gräs

vi skulle kunna vara varandras händer
som stryker bort varsamt våra skulder
och för bort kylan där värmen omsluter
allt det svarta, allt det gråa och mörka

men vi är inte