Klär in en svart dag
i blymönja och ansträngd Beethoven, axlarna värker
ett stort ansikte djupt under huset
blinkar och kanske hummar till vissa
ett litet fåtal av tonerna.

Det är aldrig en fråga om handling, sanning eller verkan
det är tolkningen och känslan.
Under blymönjan vilar järnbalkarna
som håller uppe ramverket och de stora skyltarna
långsamt blinkande
men giftet vittrar ut, man ger -
man tar. Jag tänker: vilken ynnest det vore att känna
det ena från det andra.

Jag ser in i ett annat ansikte,
rullar runt det, föreslår det till musiken.
Den känner på det, tvekar.

Lyfter det likt månen ur ån
för att se det inramat av de strama pelarna av en
långsamt växande grönska
som sträcker ut sina rötter som händer
knådar jorden till mjuk vila, drar en evig fukt därur
och formar den till en virvlande vit näsduk
på väg bort för att återvända
lämna igen och åter
återvända

flygeln bultar av dova byggkranar,
ett stort och ett mindre
ansikte vänder sig nedåt.

En silvermås med roströda ben svartnar i skymningen. Den lyfter
med en fiskstjärt livlöst hängande ur näbben.