Du gör mig lycklig enda in i själen. Du är som en liten, intensiv burk med glitter. När du skriver att du saknar mig, att du önskar att jag var hos dig, ja då är det som att någon vänder burken med glitter över mig. Allt som jag tar i efter dig lämnas med ett skimmer av silver och guld. Jag har mina kärleksglasögon på mig i dagar efter oss. Världen är aldrig så vacker och möjligheterna så många.

Men jag är inte vår relation. Jag är relationen till mig själv och om du skulle gå nu kommer jag att stå stadigt kvar. Hur du ser på mig är inte vad som definierar vem jag är. Att jag lovar mig själv att ta hand om tjejen som jag möter i badrumsspegeln varje morgon- det är vad som gör mig. Jag lever det här livet för mig och jag peppar mig själv varje dag att våga följa mitt hjärta mot mina drömmar. Jag behöver inte dig för att känna mig hel.

Däremot är ju sanningen att jag inte vill något hellre än att glittra tillsammans med dig. Jag är totalt tokkär i dig Amanda, men det kan du ju inte ha missat. Och snart ses vi, jag längtar. Att stanna i den känslan är absolut mer skrämmande än att tänka att du kommer att gå. Varför är vi så himla rädda för att ta ut ”för mycket” lycka? Jag menar, att ta ut olycka i förskott kan ju inte annat än bidra till mer olycka än vad som faktiskt är kopplat till verkligheten.

Blir man inte egentligen lyckligare av att intala sig själv att allt kommer att bli fantastiskt även när man tvekar och vill springa åt andra hållet? Jag tror det. Och var det inte jag som nyss skrev att jag peppar mig själv till att våga följa mitt hjärta? För mitt hjärta vill ju ha dig, och för att våga andas in den känslan måste jag intala mig själv att allt kommer att bli precis så fint som jag hoppas. Blir det inte det, då tar jag mig igenom de också, men det vet jag redan, så till/om den dagen kommer så behåller jag de hjärtformade glasögonen på. Åh, snart har jag dig i min famn igen! Det här är vårat år!