Minusgrader hade marscherat omkring hela april genom halva maj. Solen frös om sina strålar. Hur smidigt rävarna än vände timglasen, förblev varenda sand lika trög som sten. Hur än sköldpaddorna försökte rulla, låg gränderna ensliga kvar. Inga gathörn gled dragkedjelikt över i varandra. Staden hade börjat tro att våren aldrig någonsin skulle visa sig igen. Livlösa månader hade fortskridit sedan Minutmakaren drog sin sista visares vindil. Var värmebristen konsekvensen av mästarens missnöje? Över hur groteskt stadskärnan uppslukats av grävlingen! Hur fladdermusorna än flög genom tunnelbanegångarna, tycktes varken Timtäljaren eller Sekundsniderskan bli färdiga med nya klocktornet. Vågskålarna vägrade skära veckan itu.