Molnen samlar sig.
Regnet öser ner.
Det är den 1: maj.

Min man spelar sig igenom en repertoar av låtar
på sitt piano.

Jag samlar ihop majstortillas
läsglasögon och fårskinn och en bok:
"Små solfåglar långt borta".

"Jag ska försöka skära ett snitt", sa jag-
"Det är inte öppningen som är problemet", sa mormor
"Det är därinne. Antingen bryter du mammans bäcken eller
babyns axel. Men välj snabbt"

Tombra, jag måste bryta av nyckelbenet på babyn. Om jag inte gör det kommer babyn att dö"
Tombra skrek; "Nej! Bryt sönder mig! Bryt sönder mig istället!"

I berättelsens smärtpunkt
ringer min väninna
och jag blir mig
i mitt eget liv, igen.

Vi pratar om rölleka och nässla
och andra läkeörter
och att träffas
i morgon, på badhuset.

"Ezikiel dör i brännskador. "Adjö, min bror"
sa jag.
Det fanns inget annat att säga. Vattenandarna dansade redan kring hans huvud, blinkande som eldflugor och marken behöll honom hos sig."

En doft av kött når mina näsborrar
och jag flyger ur boken
till köket
och drar lergrytan ur ugnen.

Fläskfilén är mör i munnen.
Jag ropar på Luiz.
Molnen har skingrats.
Vinden krusar vattenpölarna på asfalten.