De där vinkande asplöven som med solen lämnar puffar av ljus på mitt fönster. Och bilarna som börjar rulla därute. Och de där fylliga läpparna, tänker jag, överallt de där förunderligt vackra kvinnorna. Och så fåglarna som visslar förstrött. De där människorna som börjar låsa upp sina dörrar i trapphusen och som sedan försvinner, lämnar sin tomma lägenheter åt spöken och småkryp, kommer tillbaka till kvällen. Det är för mig och det fortsätter när jag är borta.

*

Igår och nästan samtidigt, ja, just i denna tiden, frågar jag en främling som jag finner attraktiv, ja, blåmålade ögonlock, ögon som magneter, som maneter, om hon vill gå på teater med mig, ja, att jag har två biljetter och att jag tänkte på dig. Hon svarar vad kul och gärna, men jag kan inte. Eftertänksamt, efter - i betydelsen bakom, bakom flötet - vändande sig, stunden, som en humla i gruset, börjar jag iaktta mitt sätt att sitta: jag skrevar, händerna hänger mot insidan av låren, kanske luktar jag gubbe, piss och torr hud.