De faller ifrån. Det är röta och förslappade vävnader, också bråck och underliga svullnader. En ligger på sjukhus, han hittades i en trapp, morfinet slog fel, för snabbt och för mycket, ingenting syntes på skiktröntgen. Han är glad ändå, huvudsaken man är glad, skojfrisk, grällt märkt av bortryckta infusioner, bryr sig om andra. En annan når man inte fram till efter klockan sju, även de gånger man har honom på tråden, ja, då man också tydligt hör honom: han skrattar med mun och med tänderna, byter ämne, försvinner, hänger inte med i det som sägs mellan raderna, som sufflerade han mig och sig själv, tappar trådar och noterar inte det. Den sista hör av sig då livet stirrar fram vild panik, stor oro och grov sjö. Då det stumma vrålet vill gå skummande åt andra hållet, vilket det ju då och då måste, också jag är i mina skiftningar och passager, mina faser, i rörelse, är han mest bara redig och förnuftig, ohjälplig med händerna i kors, talande klanderfri svenska och när han till sist säger hejdå hör jag att han säger lille du och stryker mig över huvudet, jag vet inte.

Jag rör mig över stora områden, väldiga ytor, påvra kvarter och urbana avenyer. Vet ju inte var de befinner sig, de för mig, de som fattas mig, kvinnorna. Jag ser dem överallt, de möjliga, de ser inte mig, i väntan på regnet, i väntan på slaget, på infarkten.