I en liten banangul radio bakom en lila gardin sjunger Billie Holiday och sedan hula hula, och efter det Tex Ritter. Höjdarens grabb är jag. Det kilar en mus på skärbrädan, den stryker strax intill en tomatskiva och en halv avokado. På bordet fem maskrosor i ett portvinsglas. Jag lärde mig aldrig åka skridskor, jag var jämt på rinken, sköt slagskott. En gång tuppade jag av, hade slagit skallen mot isen, jag minns hur det kändes när jag lättade innan jag landade. När jag vaknade var jag omgiven av flinande ansikten, som tittade på mig ur skrattspeglar. Efter en stund släpades jag mer eller mindre med vristerna, då och då, skrapande mot grusvägen hela vägen hem - dumpades där, som jag kommer ihåg det effektivt och utan förklaringar, om det nu alls sades någonting, inget som mina föräldrar gjorde stor sak av hursomhelst.

Kanske därför de gäspar när jag börjat prata, människorna. Det går trögt, det är som simmade en husfluga i en klick honung, som misstänkt kriminellas förvrängda röster på radion. Men antagligen beror det sig av att jag är så noga med orden, men det måste de inte veta, människorna, och sedan är jag ju inte heller, ända från barnsben, van vid att man lyssnar – barn var det inget särskilt med på den tiden, i den delen av landet - och därför blir jag osäker och liksom tappar styrseln, kommer av mig.

*
På andra sidan ängen med trollius och en lada bodde han Sigurd och hon Maja. Deras sjunde dotter av åtta slog, opåkallat, Matte, min bästa kompis, på käften, efter att han med klacken hade petat omkull en enorm svamp. Jag kopplade ihop den där svampen, vriden och brun, ful som en byxbak i ostruken gabardin, med klanglösa häxor.

Utanför kaféfönstret öppnar, på trottoaren mittemot, en kvinna, i citrongula kortbyxor och grön keps, en port, säkert sin, med ena foten. Jag tänker att hon, trots att det inte syns på henne, det syns aldrig, för om det skulle synas skulle det ju synas hela tiden och överallt, ska gå upp till sig; låsa om sig, och därefter snabbt klä av sig alltmedan hon förflyttar sig mellan hall och sovrum, lägga sig på sängen och börja masturbera. Hon promenerade just, ja, så konstfärdigt, under en blommande kastanj, jo... de där som liknar hårt virkade grytvantar i form av glasstrutar, vilka skulle kunna, var och en, vara en present, varje år, av moster Asta, tillverkade på kurs vari Asta, den rara, rara Asta, är den drivande vad det gäller ojandet om invandrare och homofiler överallt och så de skräpar ner. Jag önskar så att hon, nej, inte Asta, hon med onanerandet, skulle ha dragit med handflatan mot kastanjens stam. Det doftar såpat vatten någonstans ifrån, och jag ser vårtorna genom tyget. Men det är på en annan, lite längre bort.

Jag lyfter blicken, sveper med den över fasaden som är grangrön och av blästrad betong, rappad. Ögonen stannar vid en fönsterruta: bakom en svart rullgardin ligger en kropp, den andas. I fönstret bredvid hänger en julstjärna. Jag har varit där. Ansiktet där inne är som lärft. Det behöver inte vara bensår, lindor och läckande urin på lagda förband, inte ens syrgasapparat. Det kan helt enkelt handla om att en vacker dag inte kunna eller vilja gå ut till de andra, att bara stanna hemma från arbetet, bli kvar. Och när nu detta är påbörjat, denna baklängesritual, brist på rutiner, ja, en passivitet, ovilja… Bara stanna en dag till och efter den en till som följs av ännu en till, ända tills det blivit försent och det inte längre är möjligt att gå ut och våren blivit höst och åren har blivit till decennier. Det måste inte vara alkohol och inte heller resultatet av att ha varit ett i föräldrahemmet gravt försummat barn som gick till skolan med lärarna som tittade bort.

Kanske är det lätt att hamna där. Jag medger att mina tankar är påverkade av värmen, jag skyller på det. Själv har jag alltmer sällan lust att ringa till min åldrade mor, eller mina syskon och släktingar, även om det blir allt färre av dem som sett mig som barn. Jag drar mig för att besöka grannar eller gamla arbetskamrater, bestämmer mig ibland plötsligt, men börjar läsa i en gammal bok, eller blir sittande framför tv och så blir det försent. De flesta i dessa olika kategorier hör inte heller av sig till mig: de rika skulle aldrig drömma om att besöka en som lever sina dagar i en hyresrätt ute i förorten; de fattiga och psykiskt sjuka skäms; de unga har sitt, medan de äldres komfortzon blivit en allt viktigare rustning mot galopperande ängslighet och jag förstår dem, mer för varje år.

Nå, jag vill hem nu, behöver gå på toaletten, läsa en artikel. Jag stannar till och placerar näsan i en blommande rönn, passar på att stretcha baksidan av låren och vaderna. När jag rundat ett hörn tittar jag, av ingen orsak som jag minns, inget särskilt, det räcker med en surrande insekt, kanske ljudet av en cykel, bakåt: se, se där går min ex-fru ut ur en butik, hon har en blomsterkvast i handen. Jag stannar upp, funderar en stund om jag ska gå fram till henne, säga ett enkelt hej, eller ropa hallå. Men jag gör det inte och hon går åt andra hållet.