Jag kliver ur en port vid Norr Mälarstrand, har arbetat som personlig assistent, bakom nerdragna persienner bytt blöja på en slagrörd trumpetare med kokt ris i sitt skägg, gett han att dricka. Väl ute stannar jag, sträcker på mig, öppnar mun och drar in luft, vrider upp ansiktet och låter ögonen sakta glida över himmelen; måsarna, en plötslig sky av tornseglare, en väldig vit fjäril, några stora flugor eller små humlor och ett flygplan på väg till eller från Bromma, om nu Bromma flygplats fortfarande finns kvar, jag vet inte.

Min kropp vill röra på sig, jag känner mig stark och nästan ung, alls inte gammal. Jag går på bron över Rålis och ställer mig och väntar på fyrans buss, står där och stretchar en stund. Det är en ljummen sommarkväll och det räcker med t-shirt och kortbyxor. En kvinna sitter och väntar, en annan står, bägge är unga, kanske trettio och båda har ploppar i öronen, den som sitter har det ena benet över det andra så att vaden plattats ut och den som står, ja, bara står. När jag kliver på bussen som tar mig över Västerbron kan jag konstatera att de fyra eller fem kvinnor i så att säga fertil ålder som jag, under min promenad bort i bussen, råkar titta på låter sina blickar titta undan, liksom i förebyggande syfte.

När jag en liten stund senare med tunnelbanan passerar sjön Trekanten tänker jag att kvällen är som gjord för en stund vid sjön, och kanske sedan rent spontant där resten av kvällen bortom solnedgång och under nattmåne, om jag var två. Om jag var vi.