*
Jag lånade ett rum i ett ljusgult hus bakom ICA i Karesuando, före detta Folke Raattamas (Hiljan-Folkes) butik, vid vägen, i själva verket på samma gårdsplan som butiken, men det visste jag inte när jag var liten. I rummet fanns en ängel och en säng, åttio centimeter, beigt linoleumgolv som släppt i hörnen, ett smutsigt fönster ut mot ängen där renar alltid brukat beta, en droppande kallvattenkran i en zink samt en gul tiolitershink och en bunt med tidningar (gamla annonsblad, gamla Hemmets Journal och Lilla Fridolf). Genast när jag vaknade, det var absolut mörkt, klev jag i kläderna utan att dricka kaffe, ja, jag hade inget kaffe, ingen bryggare och värdfolket hade jag inte sett när jag kom, och hade jag nu det så låg de nu hursomhelst och sov… En klocka tickade i något rum, det luktade fiskrens. Jag gick över vägen och jag tog bussen.

En timme senare, i Svappavaara, måste jag byta buss. Gå från ena änden av byn till den andre. Jag kommer på då jag är framme vid den senare busskylten att här någonstans bodde Matte och undrar om inte hans föräldrar fortfarande bor kvar. Jag viker av efter Pelletsvägen, går två hus bort och promenerar, inte utan rädsla, in på deras gårdsplan. Först nu märker jag att det har snöat i natt, eftersom jag är den första som lämnat fotspår utanför deras ytterdörr och det märker jag efter jag konstaterat att huset är nedsläckt och att ingen verkar vara hemma – sopkvasten och snöskyffeln står lutade mot soptunnan - och jag vänder mig om för att gå iväg och ja, då ser jag mina egna spår i snön. På samma gång som jag konstaterar detta faktum märker jag hur bussen lämnar busshållplatsen och åker bort, försvinner in i mörkret och skogen. Jag stannar, villrådig, tänker att nästa buss inte går förrän om sex timmar och jag måste bli kvar i denna tömda by. Jag går omkring ett tag, på måfå, en förtvivlan växer i mig, som ett stort mörkt djur som bökar sig ett rede till natt och sömn, det börjar snöa. Först några få flingor som tveksamt söker sig mot marken för att snabbt övergå i ett ymnigt snöfall med flingor stora som frimärken. Villrådig ringer jag Rogge som svarar genast, vi småpratar ett tag om Kiruna AIF´s senaste matcher, Rogge skrattar lite och jag med. Det känns för ett tag bättre, jag är mindre ensam nu, innan jag kommer på att han, Rogge, är död - jag var ju med och bar honom - och att jag bara hade glömt det.

*
De här sista åren. Rogge dog i blödande magsår, för att han var fattig, hamnade på fel sjukhus och blev felbehandlad eller rätt behandlad men försent, bommade cigg, hade dåliga tänder, inga tänder, hade trasiga skor, som en afroamerikan i Chicago. Matte dog i cancer i hela kroppen och i alla bärande organ fast han hade två alldeles nya bilar i garaget och två snöskotrar och biljett till Papua Nya Guinea. Vera klev ur bilen, fyllde gående munnen med tabletter, dränkte sig i Skagerack.

*
Det doftar solvarm tall, jag går omkring i vitt linne och dricker kaffe och äter jordgubbar, tänker att de är godast nu, de sista, för nu kommer de från Norrland och där får de växa långsamt under de ljusa nätterna. Igår kväll, när jag satt på en stol på gården och läste en roman och väntade in skymningen och de små underliga flygande insekterna, klev en granne på nedre botten ut på sin balkong och lade ett foliepaket på räcket och sa att jag kunde ta brödet sedan, ja, sedan när jag går in.