Ödesmättat nalkas den bistra polarnatten oss igen i marker där ingen hör dig frysa. Det hastar oss att röja plats för den annalkande stormen, och dimman. Hur många säger nu: - ”Du är min största vän. Ja, min enda vän:”? Det biter i kinderna av saknad till Jesu seger och förlåtelse från Gud. Frosten förklarar de mödosamma och svettiga timmarna jorden har haft, och framför allt kommer att ha. Glädje, välsignelse och kärlek är hårdvaluta i ishavsströmmarna som inkluderar våra nattkvarter. Vi står oönskade kvar i frossbrytningar där utsattheten gråter iskristaller, när allt är så obarmhärtigt klart. Men jag ser! Ja, jag ser! Där, en seger bereds för de öppna sinnena.

Kom, uthållighet!!