han såg ut som en atlet
personifierat visuellt
han kallade sig för poet
metropolitiskt artificiellt

för munnen kunde inte ljuda
pennan var förstörd
och det enda han kunde erbjuda
gjorde inte en själ berörd

när får man ett erkännande
att man konsten briljerar
när skriften blir spännande
och orden briserar

för det är inte komplikationen
eller hur invecklat språket är
som löser poetiska applikationen
utan hur mycket hjärta i ditt begär

han skrev, att hennes ögon var blå
att han älskade hennes sätt
han skrev, han älskade henne så
att hon gjorde hans liv så rätt

sen kapades hans ambitioner
och uppmärksamheten gick honom bet
han hånades för sina intuitioner
och blev sedan en död poet