Jag var ute länge, i ur och skur och i alla årstiderna, vandrade. Åkte mellan länderna, tittade ut från klippor, satt vid hav. Men du kom med de första tornseglarna och snabbt fick jag veta hur mycket jag längtat. Det började med att jag drunknade i dina ögon (och tappade mina ord och min papperslapp). Sedan hittade jag dina bröst, lade mitt huvud mellan dem, mitt ansikte mot. Öppnade mun och sög. Ditt hem var tapetserat och målat i lila, vinrött och rött. Du skojade lite och log och kallade det för din livmoder. Jag sa ja och flyttade in, kände mig genast hemma. Hade kommit hem, hittat min hamn, mitt Patmos (brydde mig inte om att jag förlorat mitt språk). Du läste för mig: kärleksromaner, världspoesi och klassiska sagor. Du sa att det var en kärleksgåva att lägga fram mina rena underkläder på kvällen inför kommande dag. Till vintern började jag få svårt att gå. Jag började få kontrakturer och du fick ibland stötta mig till toalett och kök. Framåt jul hade jag begynnande trycksår på höfterna och runt öronen. Då de första snösparvarna började hoppa i smältvattnet hade du redan skedmatat mig en tid. Men så länge jag fick ha dina goda bröst behövde jag ingen napp (eller några ord).