Jag hittar rynkor på tidigare släta ställen: lår, överarmar och bröstkorg. Musklerna förtvinar, köttet känns löst. Tittar mig allt oftare här nere i min lilla förortslägenhet i södra Sverige i spegeln, tänker att snart finns inte det där ansiktet som jag vant mig så vid.

Samtidigt: längst uppe i norr faller snön sidledes. Plötsligt faller den uppifrån, som ritade den en spelplan för luffarschack. Den täcker på en hel dag och en natt grova intill tallarna liggande rötter och ur jorden uppstickande hörn av osynliga klippblock, porlande bäckar och väldiga myrar; älgryggar och skogsfåglars huvuden; kommunala tennisplaner och anlagda buskar. Tjälen går aldrig riktigt ur marken och när man ska sättas i jord måste de använda laser. Där är så kallt och stillastående att utandningen istället för att upplösas i luft blir till ett slags simpuff eller boxhandske ifrån 1971 som du föser framför dig med ansiktet. Ögonfransarna klibbar ihop och, nej, man kan inte prata hela tiden. För varje steg en tar sjunker man ner så att man börjar att tänka på just det och inget annat. I himmelen korpen, alla stjärnorna och norrskenet; norrskenet, alla stjärnorna och korpen.

*