för dagen klädd i ett lakan
och inget mer

fröken mörk

under en björk
berusad av liv och vin
med utsträcka armar och håret fladdrande
talade hon med vinden och de som bor i den

hon sa

min vinglösa ängel
bryta fjädrarna av min pessimism
fläkta min svettlösa panna
och vänta på mig

jag lovar
att innan mitt liv tar slut
ska jag försöka se
annorlunda

ännu mer
så ofantligt mycket mer
annorlunda

mina ögon ska vidgas
och se

det ingen vill se

med dessa ord segnade hon ned till marken
och lät kroppen vila mot jordens dragningskraft

blicken dröjde sig kvar en stund
kvar bland molnens former

sen blundade hon