Jag tittar på Babel och lyssnar Velvet Underground, känner en resning inifrån och ut, blir till i dagen. Tittar ut: fönsterkarmarna bildar ram till en tavla som målas medan jag står och tittar, om jag står kvar och tittar. När jag reser på mig från fåtöljen (med en filt fallande till golvet) är den emellertid en enda tavla; en tavla som etsar sig fast i mitt väsen, och medan jag rör mig i rummet, då och då ut och in i köket eller en sväng bort till hallen, målas den, och målas över, målas om, och när jag en stund efter förra gången, det kan röra sig om minuter, åter tittar upp och ut så får jag se en annan tavla. Om förra var i akryl, med blåtonad sky spillande sig över trädstammar med ett fåtal kvardröjande löv, över några övergivna cyklar och i mellanrummen mellan träden, så vetter den jag nu ser åt blåsvart olja. Men om jag inte tittat på Babel eller lyssnat Velvet Underground hade de här tidiga kvällstimmarna reducerats till en tanke över att hjärtat kan stanna.

Jag äger inget hus, är inte ute och shoppar, tycker inte om att slötitta tv, har aldrig skvalradion på, undviker spa, skyr gym. Det är det här jag har, jag får leva med det.