Jag är så lättad när det där ätandet är avklarat. Det eviga: munnen som ska öppnas, mat som ska in, fösas bakåt av tungan, sväljas och sedan rulla tummar eller promenera omkring mellan vask och slask och invänta matspjälkningen. Och avfallet; skal och kärnor och emballage. Den där soppåsen sedan: den som ska knytas ihop och bäras bort och en ny påse som ska vikas om hinkens kant (på huk på golvet). Kaffekoppen och sleven, faten utan och med blå och skära och violetta och gröna små blommor ska diskas, torkas av; handdukarna ska hängas över stolen att torka. Jag torkar skänken, vrider ur trasan, igen och igen: det blir aldrig riktigt torrt, ibland blir det torrt men då känns det onödigt. Jag är en boende, bor med kontrakt, bor, står och bor, går och bor. Igår tittade jag ut, såg då en trast som stod vid ett äpple.

När jag var liten stod jag i gathörn, släpptes där. Jag svalde snor och snöflingor, sög på tyg, vått och lika ofta fruset, och tittade på medans skorna, framdelen av skorna, snöades över. Ibland kunde jag börja med att titta uppåt, på den blygråa himmelen och på snöflingorna som bar en aningen annan grå ton och leka leken fransig flinga möter ögonvita. Det var väl ingenting att frysa om fingrarna, att känna att de blev till is, hårda och liksom avklingande, samma som att aldrig lämna bastun fast tvärtom: bara att gömma sig i sig. En gång promenerade en kille fram till mig och slog mig på käften. Han var lika stor som jag, jag hade aldrig sett honom förut, såg honom aldrig igen, han hade små vassa tänder, små smala ögon, brunt rakt hår. Om jag hade gett igen, börjat grina eller reagerat på annat sätt, kanske flinat, så hade han märkt mig. Eller märkt att jag stod där.