Målet är tobaksaffären i Centrum, för inköp av en plåtask holländska cigariller. Centrum ligger inne i en byggnad som knappt syns utifrån och är så intetsägande att den flyter ihop med moln, himmel och vind; vilket i sig kan stimulera fantasin om att äntligen och så till sist ha fått komma fram till en oas. Att de röker vattenpipa och talar något arabiskt språk eller någon dialekt eller flera vid varje bord på den inglasade serveringen som skjuter ut från Centrum, som en tand efter en smäll, gör inte upplevelsen sämre. Svetten klibbar i knävecken och rinner mellan herrpattarna. Idag är en sån där ovanligt het dag då också en femtioåring får bära vitt såsfläckat linne och beppemössa (en cigarill väger mycket snart upp löjet). När jag så äntligen är framme i Centrum (det går inte fort) - efter att ha passerat den sista balkongen där fyra hostande grinande fyllon sitter och som år 2018 placerades på reseguidejätten Lonely Planets första plats över ställen att gå förbi - möts jag, då pengar och cigariller byter hand, av en stum mun och av stilla ögon som lika gärna verkar tycka att söka kontakt är blaha blaha och trams och kanske bögeri.

Istället för att vända åter får jag för mig att åka tunnelbana. När jag, ja, jag känner mig av orediga skäl strategisk och listig, vandrar från den ena änden av vagnen till den andra noterar jag liksom i ögonvrån och i förbifarten ett drygt fyrtioårigt par på ett säte: han håller hela sin handflata på ett fast vis, helt still, om insidan av hennes bara lår. Hennes lår är något särade av som sig självt och jag föreställer mig att hon pressar sig mot handen på ett sätt som ingen ser utan bara hon och han känner. Hon pekar och visar honom något i en tidning, skrattar odramatiskt och i hennes ögon finns liv och, ja, en aktiv och självklar sexualitet. Jag går vidare och efter några säten ser jag ett likadant par. Ett faktum jag finner otroligt. I slutet av vagnen greppar jag mittstången: står där lätt bredbent, spänner musklerna på den arm jag håller mig fast med.

Bortom några rediga sovstäder via resan under jord (ja, jag känner mig insprängd) och framme i stan tar jag omgående en halvtimmes rask promenad för att minska risken för infarkt och stroke, diabetes, cancer och depression. Jag stoppar längst ute på Reimersholme och en ganska så gisten brygga under ett väldigt lövträd vilket doppar ett par ymniga grenar i sjön. Den här bryggan skulle mycket väl kunna lossna ifrån sina bultar om en tungviktare skulle få för sig att improvisera ett glättigt avstampande skutt (och glömmande av sin vikt och kanske sin ålder). Själv tar jag trappan som är fästad vid bryggan. Steg för steg, omsorgsfullt på gränsen till esoteriskt och, åh, gärna sensuellt, ja, sänker jag mig i sjön. Jag flyter omkring på rygg ett tag, gör fontänen, tittar med hopknipna ögon och handen i vinkel ut och över till Stora Essingen, fixerar blicken vid en spira. Pissar i och genom badbyxorna – ja, ja, ett piss i Mississippi - och vinkar till en mås som sitter som en installation på en rutten stolpe en bit ut. Jag tänker: ”moderna människor är exekutiva i alldeles för hög utsträckning. Vi behöver inse att avkopplingen spelar en viktig roll för hjärnan”. Sedan sjunger jag det jag just tänkt, orden alltså, till en melodi av Jules Sylvain.

*