Ska jag vara helt ärlig så ser jag inte slutet på den här historien. Jag ser ingen lösning. Varje dag kommer jag närmare dagen då jag kommer att behöva ta ett beslut som går emot allt liv som finns i mig. Och jag vet inte hur jag ska kunna hantera den smärtan. För jag kan inte säga hejdå till dig. Jag är livrädd för vad det skulle göra med mig. Det skulle vara en förlust av alla mina drömmar som jag har närmast hjärtat.

Men samtidigt är vi inte där än, vi behöver mer tid. Du behöver läka, jag måste våga. Jag kan inte gå rakt in i elden hur mycket jag än vill känna flammorna runt min kropp. Vi behöver tid. Älskade människa. Hur förklarar jag för dig att du betyder mest men att jag kommer att välja bort oss nu? Hur håller jag om dig när jag vet att det är dig som jag ska leva med, men inte nu. Sen. Vi har sen, visst har vi det? Vi måste ha det. Allt som är sen måste vara gjort för oss.

Idag kan jag få allt jag älskar i min famn, för en natt eller två. Sen kommer du att försvinna igen och kvar står jag som ett tomt skal. För varje natt med dig skriker mitt hjärta högre när morgonens solstrålar väcker mig. Allt jag vill då är att spola tillbaka tiden till kvällen innan, om och om igen. Men hur euforiskt det än är så är sanningen att jag är på väg att driva mig själv ner i garven av det här. För när vi säger hejdå tror en liten del av mig att- nu dör jag. På riktigt.

Därför vågar jag inte känna dina händer på min hud nu, avskeden skär i mig, det gör ont överallt när jag ser din rygg försvinna längre och längre bort. Men när veckor blivit månader glömmer kroppen, då minns den inte längre din värme. Då är det bara hjärtat som skriker, och det kommer det att göra mellan varje hjärtslag fram till att sen är nu. För vi har sen, visst har vi det? Det måste vi, jag älskar dig oändligt.