Ibland, då och då och allt oftare, när jag befinner mig i en nästan full tunnelbanevagn är jag den äldste och det har gått fort. Plötsligt och för mig helt oväntat är det så. Det handlar om nya upptäckter, mindre av en upplevelse av att de smugit sig på; som den föregående generationens barnböcker (eller var det min) om indianer med mockasiner eller letats upp av en ömsint plirande upptäcksman, eller som läsglasögonen; mer istället av att de sitter på plats färdigt gjutna med armeringsjärn i betong. Som hade de suttit där länge, upptäckterna, väntat på mig. Så länge att irritationen hade sjunkit undan. Nej, så här var det inte förr av obönhörligt naturliga orsaker (om ni hör i sista ordet Cornelis uttal av första r:et och ett utstuderat öppet a så vet ni att ni är över fyrtiofem oavsett ålder).

Jag uppskattar att de runt omkring mig, de tjugotalet personerna närmast i vagnen, är i trettiofyrtioårsåldern och jag tittar på dem, försöker se, tänker, sitter och vilar i mina egna begränsade tankar, som satt jag i ett fint blått skåp eller i en sammetsklädd låda. De vet inte om - ja, de som är födda vid tiden för mordet på Olof Palme, Tage Danielssons död i malignt melanom, Beppe Wolgers och Cornelis Vreeswijks båda dödar, om de inte medvetet studerar det och det gör bara en bråkdel och det inte särskilt ofta (flertalet lever på i sina lilla liv som handlar om att ordna för sig) – nej, de vet inte om att Sverige varit ett land med starka drivande socialt demokratiska politiker som haft visioner och folkets mandat om att bygga samhälle med rättvisa och solidaritet, jämlikhet mellan klasserna och jämställdhet mellan könen. Men de ser pigga och glada ut och nej, jag vill inte exkludera, men de skiter såklart i mig och mitt jönsande och då reser jag på mig, fortfarande potent, och predikar, artikulerar som en Ernst-Hugo, med tydligt uttalade vokaler och kraftfulla konsonanter:

”Jimi Hendrix hette en elektrisk gitarrist i slutet av sextiotalet, han bar skära blusar, smaragdgröna boor och guldglittrande byxor om sitt beniga stjärtament och detta i en tid då så kallade vuxna personer som ni hade hatt eller sjalett på huvudet, galoscher och sockiplast om skor och på fötter när ni ilade som sorkar till och från era stämpelklockor, mellan slask och vask. Han juckade med sin gitarr som då och då bokstavligen fattade eld medan ni vred på era vigselringar och klackringar och manschettknappar och mormors pastejer och skämdes för era orgasmer.”

De tittar försåtligt upp från sina mobiler, de förment vuxna, ser teatralt trötta ut (vet inte att skogen fortfarande är Sveriges största näring, vet inte hur samiska låter, vet inte vad en härk, orv eller hässja är). Nej, de tittar inte upp och nej, jag håller aldrig något tal, men jag fortsätter min, ja, uppriktigt ömsinta och taffliga vandring i tankens värld. Ingen ser vad som sysselsätter mig och jag är inte rädd eller känner mig bitter, börjar bara bli befriad från denna tid och fortsätter snart, mycket snart, åh, så jag längtar, mitt meditativa halvt debila vegeterande kring Engelbrekt Humperdinck, Ronny Petterssons död, Tom Collins, Jackie De Shannon, Sune Mangs och bossanova.

*