Doktorerna klämmer på mig. De säger att vävnaderna förslappas.
Och man mäter trycket på ögonen: jag har det i släkten, jag får säkert starr, katarakt eller glaukom. Kanske spelar det mindre roll, bara jag inte ser rött överallt, eller svart. Jag får utan tvivel gikt, av tusenårig överkonsumtion av rökta köttet och kaffet. Av det blir jag väl med tiden bruten, giktbruten, stapplande mellan kylfack och strumplåda, mellan stövelskaft och spade. Det är rimligen så att jag får sockret och en helvetes klåda - ett krafsande föreställer jag mig, dag som natt. Med eller utan klädhängare.

Men jag har duktigt klarat mig ifrån schizofrenin och lobotomin (för en tornedaling och malmfältsbo är det ju inte småsaker). Ingen ska behöva surra fast mig med rep på en spark och leverera mig till närmaste sinnessjukhus. Bipolariteteten har jag kanske redan; eller så jäser den i mig i lönndom, vilande, liksom kräftan, väntande. Men i ärlighetens namn så tror jag inte på den, eller på bibeln, jag har klarat mig ifrån det slags förr. Är det något som slår ut i full blom en vacker dag när måsarna gapar så är det döden.

*
Men ett vet jag: jag kommer att vara allt kärvare; mer otålig: röd i både skinn, märg och i förstånd, men också lenare. Vill jag neurologiskt snyftande gnugga mig mot ett sjukvårdbiträdes vita hull så kommer jag göra det. Vill jag rycka i skjortsnibbarna på en direktör och trycka upp honom mot en skrovlig fasad så gör jag det. Jag har inget ansikte att tappa, har aldrig haft. I släktens ögon – på mödernet hedervärda socialdemokrater, på fädernet religiösa och gudsförgätna hjon, eller om det var tvärtom – var jag i decennier en mätbart ingen. Mindre än knastret från spisen.

*
De säger att det växer bort. Att det går att lära sig leva med. Jag friskar upp döden i mig där jag sitter mitt i soffan med utsträckta ben. Kliar den ena foten med den andra, lyssnar ur högtalarna på Diamanda Galas, stjärnorna på himmelen, i ett fat en plommonkärna. Låter den forsa som hungrigt blod i kalkade artärer, döden. Det kryper kyla om nacken som en smekning (renslickade benen, faraomyrorna). Jag tänker att jag mer befinner mig intill ärret, brutet folk hellre än unga glada. Jag smälter maten.

Jag är en hekatomb. Det ringer in meddelanden på svararen. Jag rör inte luren, lyssnar på rösten en god stund efter att signalerna klingat av. Det handlar om vanliga trevliga besked om borttappade saker: en sotsvart spindel i kalkvita karet, nästan tårar ur en pappas ansikte, bijouterier. Jag har så till sist tagit bladet ur mun, sagt ifrån, sagt som det är. Man tog bladet som jag höll i handen, efter jag tagit bort det från läpparna; man tog det från min hand, man nästan tog mig i hand, som skulle man hälsa på mig, vände på det, bladet, och lade tillbaka det med baksidan mot min mun.

Mot mig, i allt detta, i förvittringen korslagd: mitt barn går mig till mötes, med ett avspänt leende och armarna lätt i kors. Grekiska röster ur grannens fönster, tre eller fyra, kanske fler, inte färre; förvrängda av lövmassor och gardiner, av bildäck mot våt asfalt. Trasmattan mot strumplästen; jag lägger matvarorna – ost, bacon, paprika, kaffe, äpplen, filmjölk - på diskbänken, tänder ett ljus, vrider upp huvudet, tar en snabb titt på månen som är en skinande öppning mot en korridor av guld, sätter mig plötsligt ner och gnuggar ögonen. Ser på hur det växer sig större än mig, barnet mitt.
*