det är något fel med världen
en brusten kvist utan möjlighet
att läka

förfallet spelar sin finaste melodi
under dekadensens noga övervakande
och den nästes betydelse faller fritt
medan överflödet spolas ned i närmaste kloak

förståndet äts sakta upp av viljan att ha mer
medan spiralen ökar sin hastighet mot avgrundens konsekvens

vi har redan passerat gränsen för att kunna vända åter
och när det skedde, vet ingen
nu finns bara det fria fallets återstod
som enbart kommer befrias av en förnyelse

när den nya solen åter lyser
och grönskan kan delas med alla
försvinner minnet sakta
hur det kändes att gå på lik
spotta på de oliktänkande
och hata orättens ständiga påminnelse

bli inte rädd för det oundvikliga
omfamna förändringens svepande vind
när de sista ur det gamla gardet försöker
göra sig hörda på andras bekostnad

den svarta vägen kommer bli vit
den smutsiga floden åter ren
de förkolnade löven ska snart dansa gröna i vinden
och dimman lätta över landskapen

streta inte emot...
låt det bara ske

och då kan vi börja leva igen