Igår fyllde jag 55 år. Skulle vilja påstå att jag tappert kämpat mig igenom det som är mer än en helv livstid. Som vanligt på min födelsedag kom mitt efterlängtade paket. Det årliga. Förstår inte varför min kusin inte kan unna mig omslagspapper? Alltid samma torra, bruna papper, diskret, intetsägande, osynligt. Nej. Tror han skäms. Min skuld kanske fläckar honom? Jag vet faktiskt inte. Nu bryr jag mig inte längre. Att bry mig är en lyx jag inte längre har råd med.  

Det jag skriver i dig idag, kära dagbok, är min epilog. Jag är redo nu. Har supit in allt som fanns i gårdagens paket, sett livet ha sin gång och nu är det bara slut ork i mig. Det faktum att jag orkat ända hit, ja du kära dagbok, det är mer än jag själv kan förstå. Tror beslutet legat i min bakskalle en längre tid. När jag gjorde min veckohandling förra veckan köpte jag minimalt. Ändå har mjölken surnat i kylskåpet och osten rullat upp sig med hårda kanter.  Det är konstigt hur man tappar matlusten när beslutet är fattat.

Det som hållit mig tillbaka är rädslan. Ja, jag vill dö, fruktar inte döden, nä jag välkomnar dess värmande mörker. Men, jag är rädd... vad händer med min kropp? Hur länge skulle det ta innan någon hittade mig? Det skrämmer mig att veta att ingen kommer sörja, det blir nästan som om jag aldrig funnits, och alla vill vi väl ha märkt ut vår plats i historien, min omärkta plats blir en son som inte ens vet att jag finns...så 55 år och inget, ingen kommer sakna mig.

Äh, måste skaka de känslorna ifrån mig. Sitter här med fotografier framför mig. En ung man, stilig som få, kanske är det mitt ego som talar, men jag tror faktiskt han är stilig även utan egots röst. Han är längre än mig. Konstigt det där, generation efter generation blir längre? Vem försöker jag lura? Inte för att du skulle bry dig om vilket ämne jag väljer en dag som idag. Ändå undviker jag mitt självvalda ämne, konstigt.

På kullen ovanför mig bor en kvinna. Hon är rar, mycket rar. Men lite för, pladdrig? Bara några minuter i hennes närvaro ger mig bultande huvudvärk. Hon är yngre än mig och omgiven av barn, men inte egna barn utan andras, som hon lånar. Antar att hon är barnvakt, lånar lät nästan lite .. knäppt? Hur som helst för två tre veckor sedan hörde jag barnen, de sprang runt knutarna på mitt hus och lekte något, en späd röst viskade till en annan...

- Tänk om han kommer ut
- Vem
- Den där hemska eremiten

Det var mig dom talade om. Jag grät. Kunde minnas min egen barndom, innan mamma insjuknade, när hon fortfarande orkade med mig, huset, pappa och sig själv. Det hände att jag ramlade, jag menar vilka barn gör inte det? Då kunde hon sitta på knä med mig i daggvått gräs och vagga mig mot sin skuldra, låta mina tårar fläcka hennes blues. Hon doftade på ett väldigt speciellt sätt, min mamma, en blandning av Oil of Olay och Ajax. Konstigt vad man minns...Den här gången fanns ingen tröst när tårarna kom. Det var som om ensamheten ville gnugga in sitt elände i mitt hjärta.

Varför blev jag så här? Alla tonåringar förälskar sig, blir svikna - men andra hämtar sig och går vidare. Varför blev jag en hög av svällande självförakt? Kanske skulle en psyko... vad kallas dom psykolog? Teraput... kanske skulle de säga att jag sökte tryggheten som förbytts till sorg och ensamhet efter mammas död? Själv... idag, kanske var det så, men då var jag bara kär, jag minns hur hon vagt doftade Ajax, precis som mamma...Nu är det för sent. Minns inte längre hur man fungerar normalt socialt med andra människor.

Ibland är jag arg. Haha, nä du det där var en underdrift ibland är jag rent ut sagt asförbannad. Hon, jag ser henne varje dag, i början var det av trånande kärlek som jag spanade ut genom fönstret med pappas gamla kikare, sedan blev det av förrakt. Hon går där, som om ingenting hänt. Visserligen är det snart 40 år sen, men jag lider varje dag och hon struttar på som om hela världen är hennes lekplats. Jag ser hur hon fördömmande blänger mot mitt hus. Har hört hur hon med sin gälla röst fördömmer hur jag låter allt förfalla, hör hur hon fördömmer allt och alla. Henne älskade jag, men nu...hon är elak. Varför såg jag inte det tidigare? Hur som helst hon har ju också förlorat en son, hon har ju också älskat...eller? kanske "älskade" hon aldrig mig, jag kanske var ett expriment en lek...Nä, kära dagbok dit ska  jag inte i dag... min sista... hon förtjänar inte fler bokstäver av min tid, hon förtjänar inga fler av mina penseldrag...

Bitter. Ensam och bitter. Kallas eremit. Ja du kära dagbok, vart tog den lovande unge mannen vägen? Ibland ser jag skymtar av honom i spegeln när jag rakar mig, kanske därför jag slutade raka mig, orkade inte med synen av mig själv. Av det försvunna hoppet i mina ögon. Av de bittra dragen runt min mun. Av ensamheten...

Vänta, måste kissa...

Det tog lite längre tid än tänkt. Kom på att jag måste förbereda mig lite mer. Tog en sup. Hört på den va? Min första på över tio år. Minns du, kära dagbok, när jag söp? Hahaha dum är den som tror de kan dränka sina sorger, mina blev bara värre, mardrömmarna var det som fick mig på rätt köl igen. Fast å andra sidan, vad är rätt köl för en sån som jag? Ett freak of nature...

Just nu sitter jag med en bild framför mig. Han är så stilig min son, hans kvinna ser mjuk, rar och värdig ut. Tror inte hon kommer förpassa hans själ till landet Ingenstans där jag bott i alla dessa år.

Äh, vem försöker jag övertala. Jag är den jag är, skulden är min egen... men ändå...

Jag vet vad folk säger om mig. Att jag betraktas som ett freak, en utböling. Det är egentligen länge sedan som jag gav upp, ville bara leva vidare för min sons skull, den son jag aldrig fått hålla i mina armar, aldrig fått berätta godnattsagor för, den son som jag hoppas en dag får uppleva familjelycka och kärlek inom dessa väggar, något som aldrig hände mig. Vad skulle han ha minntes av mig om han var jag idag? Svettlukten? Mitt ovårdade utseende, min undvikande blick... men om han varit i mitt liv, vem är det som säger att jag då skulle ha suttit här idag?

Jag älskade henne, trots åldersskillnaden, trots att hon vände sig mot mig, trots hennes svek förminskades inte kärleken utan förintade bara min självkänsla. Jag blev den eremit jag blev, i hennes ögon var jag för alltid ett hot, ett hot som kunde förstöra hela den fasad hon byggt upp som sitt liv. Idag, min sista dag kan jag se henne som den hon är, en elak skvallerkärring, men det lättar inte mitt sinne utan får mig bara att känna att jag kastat bort mitt liv.

Jag vet nu att David har det bra, min kusin skickar mig information om hans framsteg, det gläder mig så att han, liksom jag älskar att måla, jag inbillar mig att han ärvt det intresset av mig, kan man ärva något av någon man aldrig ens träffat?  På ett sätt känns det som om jag lever vidare, fast jag vet ju att det inte är så, jag vet ju att döden är sista anhalten. Men den kan aldrig bli värre än där jag är nu. Ensam.

Farväl David, jag älskar dig, fast du får aldrig ens veta att jag fanns.

Ella slog igen boken med tårar i ögonen. David stod med ryggen mot henne och stirrade ut genom det regnvåta fönstret.

- Så fruktansvärt.

Hennes röst var det enda som hördes förutom regnet som plaskade mot plåttaket och den ensamma klockan som envisades med sitt tick och sitt tack.

- Förstår du att jag känner mig... förvirrad Ella
Han vände sig om mot henne. Aldrig hade hon sett tårar i hans ögon förr, nu glittrade de likt små diamanter på väg att släppa från bergets vägg.

- Ja... men, ändå jag tror att alla försökt göra det dom trott varit bäst för dig.

- Bäst för mig? Att tro att jag var konstig för att jag inte var lika ordningssam som min mor, eller lika smart som min far? Allt var bara uppställda scener på en teater, en teater som var mitt liv.

Ella ställde sig upp, sträckte på ryggen innan hon vankade fram till mannen hon älskade mer än allt annat. Hon slöt sina armar runt honom och höll honom tätt intill sig.

- Jag avgudar dig David, du är och kommer alltid att vara en underbar människa, du kommer att bli den bästa av fäder...
- Men jag är ju en vandrande lögn...
- Schhh

Hon strök hans hår från pannan och mötte hans darrande läppar i en kyss.

- Du är ingen lögn, du är ju sanningen, den sanning som aldrig gick dölja.