Blå är färgen som nu, inte för en stund sedan, inte snart, färgar den ogripbara luften mellan de väldiga asparna utanför fönstret och jag sitter fast i en sexuell klåda, som i en luden burk, men vet vad det innebär att onanera. Efteråt den där skammen, det tusenåriga kristna själväcklet, obscena ensamheten, gråsuggorna. Mina drömmar består den här vintern av plötsliga dödsfall med mun full av snö, pojkaktig valhänthet i situationer med främmande stillsamt muntra tigande helt vuxna kvinnor, samt händer om frostade glas med kylskåpskall gin och blåa likörer. Jag kommer att förstå ett nej innan jag får ett nej.

Det kliar i mitt öra: jag stoppar in ett finger, ut trillar små glasbitar; blåa, röda, gula, gröna, brandgula, violetta och skära. Jag haltar svårt, skenbenet är brutet, också hälften av fotens alla ben. Ena skon saknas, en bit bort i gruset ligger ett pannben som jag tror är mitt. Jag knäpper ihop händerna, håller de knäppta.

*