Är som sly utestäng från kärleken och jag kan inte berätta det för någon för ingen kommer tro mig. Det går inte att förstå och det går inte att begripa och jag är ett cykelhjul mot en lada och vet inte längre varför. Jag grubblar på ömsesidiga kramar mellan man och kvinna och jag borstar tänderna och lägger mig för natten och jag somnar och i drömmen fortsätter jag att tänka att hon gör det för att hon behöver det, jag för att jag måste. Det faller ett draperi av fågelsång när jag öppnar fönstret och när jag öppnar skjortan för att kunna andas och jag vill skrika och jag vill gråta och jag vill snubbla iväg bort mellan husen och glömma att jag finns och glömma att jag tänker. Jag andas och jag fylls på med skam, som en violett plastbytta vid vägkanten en mycket regnig dag. Ja, som en röd ballong på en begravning.

*