känns alltmer som

om jag är färdig

med den här trånga, branta trappan

där skrivandets behov

tycks oväsentligt

eller bara borttrollat

trots att det givetvis är lika oändligt

som läsbehovet jag äntligen

törs glänta på igen

från denna sida om

ensamheternas berg

i förstenad kärlekshunger

med krökt bokrygg

över slimmad skärm

men allt kullrigare buk

som vore varje

stilfulländat steg

plötsligt komna fram till

nyckelhålet av en mycket stängd

dörr som kantänkas snarare

redan har öppnats

beroende på

huruvida vi

har vuxit ifrån

hela haparajset eller blott

tagit semester med tripp

till någon annan trull