För tjugo år sedan lämnade jag min lilla flicka i sin säng i det som en gång också varit mitt sovrum. Jag hade läst saga för henne, jag hade kläderna på och hon var omstoppad med pyjamas och med tänderna till sist borstade. När jag försiktigt stängde dörren efter mig och gick ut i trapphuset där hon ett par somrar före krupit kände jag hur gråten kom vällande som ifrån knävecken och inälvorna. Men jag stängde om den tills jag kommit fram till mitt tillfälliga boende, långt hemifrån; långt ifrån det som aldrig mer skulle bli mitt hem. Att jag just tapetserat om i köket gjorde i sak ingen skillnad.

För tio år sedan begravde jag min far och skulle snart komma att resa till Blomstermåla och till en tjej jag just hade börjat intressera mig för; en tjej som sa att det var så skönt att för en gång skull få vara med en man med armmuskler, nej nu minns jag fel, det var hon som jag hade sedan som sa det, den här sa något liknande som jag inte förstod då; en tjej som nu är död, som dränkte sig. Åren i mitt vuxenlivs andra familj var då sedan en tid över: jag hade gjort slut för att tristessen eller min fantasi om tristessen skrämde skiten ur mig. Jag hade börjat stå för att jag var poet och läste från scen och min flicka spelade fotboll och blev ganska duktig och var bäst i klassen i allt. Jag gick i terapi och skrek och fulgrät, men jag är man och då är gråten välkommen och älskansvärd.

Nu svirrar tornseglarna och det är mitt i sommaren, med ojämna intervaller passerar bilarna därute på ringleden och grannarna verkar bortresta och min vuxna dotter ska snart flytta hemifrån, till ett annat land. Jag vill i denna tiden inte längre bo här, efter den röda tunnelbanelinjen, där jag i drygt tjugo år levat och gråtit, lidit och njutit, saknat, längtat och älskat; här, där det mellan väggarna strömmar rop på urdu, skratt på tigrinja och gräl på serbiska och jag gillar på riktigt att resa och att befinna mig utomlands och inte måste jag nödvändigtvis vara i Sverige.

Men nu vill jag hem och ju äldre jag blir desto svårare har jag att tolerera religiös fundamentalism och machismo, och den karikerade manligheten och kalkerade kvinnligheten som odlas i mitt förortscentrum ger mig inget hopp. Jag vill bort ifrån de alltfler löst kopplade hundarna, ifrån skjutningarna som inget verkar gå att göra något åt och jag vill till Kärrtorp, till de politiskt medvetna och till sångerna ifrån radioapparaterna där bakom gardinerna vid vädringsfönstren; till Antonio Carlos Jobims ”Chega de saudade” som med Tage Danielssons hjälp blev till ”Siv Larssons dagbok” åt Monica Zetterlund och till Cornelis Vreeswijks ”Dansa samba med mig” som i original är en låt av Chico Buarque med titeln ”Quem te viu quem te ve”. Ja, jag vill hem till sextiotalet och jag vill fortsätta att drömma om Stina och Katarina, kanske Marie-Therese.

*
Jag tänker att jag i väntan på bättre tider kan fantisera om långvården. Där kan de inte neka en att hålla handen; tvätta kuken: jag kan ljuga att jag inte kan själv, låtsas lam. Kan vid duschningen stänka ner biträdena så att vårtorna syns genom tyget (så lam är jag inte att jag kan råka stänka). Jag vill fingra vit troskant och tisse vid blöjbytet, olika tissar. Jag hoppas att jag åldras snabbt, blir ett veritabelt vårdfall, ett paket (nog har jag lite känningar i bröstet och en smula underliga susningar i huvudet).