Högsommar.
Solen ler närgångna leenden.
Asfalten klibbar som deg
innan första jäsningen.
Dikesrenen luktar nygräddat bröd.
Vattnet i brunnen smakar feber
och förflutenhet.

Min rädsla för nästa istid
har rullat ihop sig
som en huggorm
strax innanför bröstbenet.
Där ligger den och gonar sig i värmen,
växelvarm
kamouflerad men synlig
om man letar efter
skinnets giftiga kilskrift.
Slumrande men farlig
bidar den sin tid
som vintern själv.