När vi avskaffat såväl gud som moderskapet
återstår ändå det knepiga behovet att idealisera
den vi älskar och är beroende av.

För det första så är det helt onödigt
om vi både älskar och känner oss älskade.
Då behöver vi inte idealisera och göra oss till.

För det andra så är idealiseringen alltsomoftast
gravid med förintelsen höll jag på att säga
men om jag nöjer mig med förringningen
så har jag inte sagt för mycket.

I passionen blir vi hur dumma som helst
och tillber den andra. När känslorna lagt sig
kan vi rent av tycka han/hon är dum
som köttfärs.

Att kunna en massa saker är dessutom inte
intelligens. Det är kunnighet.

Att veta en massa saker, mest fakta,
är definitivt inte intelligens.
Det är en blandning av vetgirighet och ett
jävla sjukt bra minne.

Vishet ligger långt bort från det vi
kallar intelligens.

I själva verket kan vi inte säga vad intelligens är
om vi inte använder dess motsats som relief,
dvs dumhet. Eller sätter ihop ett test vi
kallar intelligenstest hahaha.....hör ni
cirkelresonemanget....

Intelligens kanske är detsamma som
att vara smart. Att ta sig fram.
Dumhet dess motsats.

Jag har aldrig i hela mitt liv behövt
använda någotdera av begreppen.
Har upplevt dem som konstlade
och sprungna ur behovet av att
idealisera någon man längtat efter,
resp göra ner någon man blivit
besviken på/sviken av.

Jag vet inte hur en "intelligent"
resp "dum" människa är eller ser ut.