Ute fladdrade de kritvita lakanen ikapp, med den ljuslila majvinden
Runt omkring mig surrar bin och humlor, precis som surret i min själ som ingen vet hur dem ska tysta ner
Jag ber dig att berätta för mig, hur man blir lugn på ett sätt som inte är skadligt
Du stirrar ner i marken och låtsas inte höra

Majsolen går alltid upp i söder
Men inget annat är så likt dag efter dag
Värken dunkar i mitt huvud
Men det är så mycket lättare att hata än att skämmas
Så jag säger ännu en gång att jag hatar dig, och att du borde dö
Men själv häller jag deciliter efter deciliter av aska i min själ
Vad som helst för att fylla upp tomrummet

Längs borta på blåklockegatan går en ensam flicka
Hela hon är i spillror, men ändå så går hon där
Som om hon vore lika hel som jesus

Bakom flickornas ryggar sitter en uggla o hoar
Vitsipporna har dött för det här året
Men rhododendronen har precit börjat slå ut

I mitt huvud växer maskrosor och vallört
Men i mitt hjärta doftar det juni och havsbris
(och våren kommer igen nästa år)
Jag är så trött
Men solen har inte mött öster än
Och förgätmigejerna står ståtliga i backen, nu när pingstliljorna har dött
Och jag ska gå omkring i min egen blomstertobak, med tussilagos och gullvivor och liljekonvaljer upp över ögonen
Där både nejlikor och rosor kan växa tillsammans
Utan att dem tvingar varandra att vissna.