Rasande konfetti och stjärnfall som sockervadd i en ström av tickande impulser och domningar. Jag gör kaffeved av boenden och insprängda lägenheter, löper amok mitt i den pulserande köttmassan med sitt fosforescerande nätverkande. Värk och tid är att vara människa, blod och salvelsefulla predikningar, Gud och dy, ett pockande en tombola. Jag springer in i sprickan, har slutat se mig om, medan omgivningen är upptagen med att häpna över den stora kometen och låta sitt eget sus jäsa som framgnuggad säd.

Den tunnaste och därför raraste sparven är den första som begriper att vädret slår om och att det redan satt igång att svämma. Medan människorna tränger in och ihop sig i odlingslotterna: helt tossiga, osaliga om fållorna, okunniga om fårorna, yra av frön, pillemariska. Omläggningarna av spår och sår pågår utan avbrott. Uppe i skogarna vrålar och tuggar vilddjuren i stoisk smärta. De vet att panik går att leva med, och cirkus, det diaboliska svänget.
*