Nu tickar det i mitt kök. Lågan brinner. Kräftan hittar sina egna vägar och fissurer; tar sina klibbiga invärtes språng; orediga som vodkaberusade bokstavstroende mellan mjuka bröst eller slocknade i lika mjuk snö. Det är allt det rökta, säger du. Det är allt det krökta, säger jag. Ute två huvtröjor med kicksparkar mot de rödkindade barnens gungor. På andra sidan gården psykporr på platt-tv stor som en ordinär sol-i-hav-tapet ifrån 1975, med eller utan silhuetter av hurtigt runkande prepubertala pojkar med böjklippt lugg. Jag var där och det fanns, som självmord fanns och finns, som att det nuförtiden går att säga schizofreni och alkoholism till begravningskaffet, att man kan prova.

*