Allt trassligt garn, alla trasiga nät, blod klunkvis i snön, allt liv. I drömmen ser jag valhänta gestalter röra sig i kanten av ett fruset fält med halvt nedrasade hölador på. De kommer långsamt och ändå fort närmare och snart ser jag att de haltar och sedan att de är odöda med lossnande kroppsdelar och att de i händerna bär delvis brända vedträn och tjugor och jag vet, i drömmen, att de kommer att ta lillpojken och mor min innan de gör det och jag varnar lillpojkens mamma, men försent. Det ropas ifrån gravarna eller ifrån moderjorden, men i verkligheten hängde jag mig aldrig och inte heller blev jag sittande på allmän plats med systempåse mellan skorna, fast jag ingenting blev och ingenting kan. Mina fötter kan gå och mina rötter är ett vykort och allt det min kropp bär på. Jag känner i axlarna vad jag släpade på innan jag föddes och jag kan känna. Det kan jag, känna.

*