De säger att orden inte finner sin vila,

Hastar öga till mening,  från mun till blad.

Hon lät hösten glida in mellan bokbladen,

utan form och resonans. Stod i tystnad efter

skymningen dit mörker har stig och gömme.

Inget var tänkt eller sagt mellan gryning och kvällskurandet.

Hur man fyller livets embar måste vara så kände hon med kroppen, denna paus av ingenting mellan allt.

Dessa fång av varanden, hennes ordlösa sång.

Hon tänkte att gudar, min röst har all folks tungomål,

Min röst har källa vid hjärtat, flöde vid dag och stilla sång där svartnande kryper.

Hon kände orden innan de blev kallt och det, tänkte hon,

Är ord alla kan och är det vackraste språket av allt .