finmaskad, välknuten.

Nattens mörkerväv mot skuggsidorna.

Dagsljuset har smugit sig undan, bara

knallgula små prickar mot allt svart.

Småbistert knarrar skosulan mot

oktobersnön, som en liten bister protest

mot sikten den tillhandahåller.

Tiden för människan att huka sig, stryka längst

med obefintliga skuggljus ska ju vara nu.

Hon ska huttra och gömma sig under grå paraplyer,

Inte välja morot till näsa, blåsa synlig värme

mot frusna  barnafingrar.

Jag sveper den om när nattlampan stängs.

Låter den uppfylla skrymslen.

Man kan inte huka sig under värmen av

täcken, bara finna vilan den ger.