Du är egentligen ganska välbyggd, sa en kvinna en gång när jag stod i en bräckt vik, där mjölkkor brukat bada sina juver och klövar, och jag tvättade av mig mina, och hennes, kroppsvätskor. Hon tyckte, det glömmer jag aldrig, mycket om mitt barn och vise versa. Mitt barn har förresten sin mors mun: varje gång jag ser den tänker jag på hans mammas kysstäcka läppar och jag har under alla de där åren med honom i mitt hem i alla fall försökt parera den tornedalska mannens förakt för vanlig lathet, hög feber och mörkrädsla. Men jag är gudskepris en urban människa som gått i terapi och törs utan vidare och kan berätta om lappländska trettiotalistmammors och pappors blodförgiftade råheter och kallbrandsdoftande försummelser med mer eller mindre bekanta kusiner under ett eller annat begravningskaffe med dopp. Mina ord och min poesi är som kanderad harkrank ur min slarvigt borstade mun och i mitt DNA bor kokt renkött och kaffe. I morse när jag vaknade tänkte jag på en sak jag, som man säger, alltid egentligen vetat om och nu för första gången minns, vilken jag nu såhär vid lunchtid förgäves försöker att komma ihåg. Antagligen en grundbult i den gistna brygga som är jag.

*