Det bor en förtvivlan i den bärande pelaren, i ryggraden, inte direkt mögel. Jag håller mig uppe, stagar mig och går sviktande ut och spatserar, sliter i foliehattarna där jag kan få tag: toupéerna blottläggs. En frän lukt av eksem sprider sig som gas över nejden och förståsigpåarna och sidbenorna hälsar kavat i gliporna mellan husen och jag tänker alltså finns jag och mitt mellannamn som så sällan koms ihåg, än mindre nänns nämnas är robust. Pekka Robust ifrån Antra Sitan (Isosaari, Muonio älv). Be kk a Rr åååå bost. I själva verket: Pekka Pupää. Bekka Bobä. Pelle Dumhuvve. Säg efter mig och hörsamma och kom inte vetgirigt sättande med att ni enkomt klarar av att försöka uttala portugisiska ortsnamn och ryska efternamn vigulant rätt och riktigt. En stor spruta med en lång kanyl rätt in i märgen är enda boten mot hjärnfeber, mot fötternas svullnad och mot hjärtats trögt piskande slag och dosen är till mig. Doktorn som excerperar i väntan på bättre tider har kolsvarthåriga underarmar och gulgrått skinn och blekta fastskruvade tänder och det går att ta sig igenom utan att just veta, kava.

*