Lars Norén satt på min sängkant, tittade på mig och strök mig varsamt över höften med sina stora muskulösa skrivarhänder. Han småpratade om sin vän Arne Anka som inte överlevt spriten. Han hade joggingskorna på sig och såg med sina spetsiga öron och sin rakade skalle ut som en rymdvarelse. Han berättade vidare att Stig Larsson hela sitt vuxna liv skrivit obesvarade kärleksbrev till Carina Rydberg och att Stig Larssons samlade konstnärskap i själva verket handlar om Carina Rydbergs begåvning i att klä sin smala stjärt i jeans. Lars Norén sa vidare att Stig Larsson sagt att Carina Rydberg som barn blivit sexuellt antastad, i Vasaparken i Stockholm, av en kvinna misstänkt lik Astrid Lindgren. Han fortsatte – obrutet milt – att meddela mig att Reine Brynolfsson snart skulle komma till min sängkant. Reine skulle bära en kaffebricka i tenn, och – fortsatte Lars Norén – han skulle anlända i ambulans med lindade underarmar.

Nu satt inte Lars Norén på min sängkant längre. Han stod istället och vallade skidor i ett linneförråd på Sabbatsbergs sjukhus – obrutet talande. Jag låg snett under honom, på tre landstingssäckar fulla med smutstvätt, mot ett element och med en ingemarstenmarksmössa med guldfärgade renar på huvudet, i nackknäppt skjorta. Lars-Erik Berenett matade knytnävar mot en betongvägg bakom Lars Noréns rygg. Det såg och hörde bara jag.

Jag drömde att Lars Norén drömde om mig. Att han såg mig från en klippa där jag sprang klädd i vita långkalsonger och fladdrande nackknäppt skjorta, nere vid stranden. Han såg mig springa mot lukten av rök, ungefär hundra meter ifrån en grupp lågstadiebarn och deras fröknar som satt och grillade korv. Han såg att mitt barn satt bland de andra. Han såg att jag såg mitt barn.

Lars Norén satt åter vid min sängkant. Han sa till mig att han slutat skriva. Han sa att det gjorde ingenting, och så sa han att jag var bättre. Sedan sa han att jag tillfrisknat.
*