Tillhör de där få som finns men aldrig blivit född. Timmarna slog mig medvetslös, trots att jag så många gånger fyllt dem med obetalbar misär. Vet att jag blivit anklagad för att varit empatiskt, men upphör genast med sådana dumheter, då motvinden alltid kommer försvara ironin.

Jag har fångat stunden så många gånger nu att jag längre inte har rätten att vara i den. Detta medför att all logik ruttnar i bägaren av tidlöshet. Beklagar detta och flyttar mig förbi Västerut, just där kan delar av mig äga rättigheten att leva.

Förmodar att du tycker det är underligt. Men jag får aldrig bli levande. Inte ens sett en stymmelse till liv. Då jag egentligen inte existerar mer än under små stunder av ångest. Vi har aldrig varit vänner bortom landskapet av osämja, bara små odågor som flyttar förbannelsen mellan två schackrutor. Min längtan finns inte i livet självt, det periodiserar sin uppkomst av små pipande andetag.
Spelar ingen roll hur ofta du hytter med pekfingret eller suckar ut din irritation. Finns där som en kräkpåse som aldrig töms.

Sen dör jag döden...bortglömd utan grav
Men vad gör det,
var ju aldrig född till att börja med...