03.09
I natten och han har nästan somnat. Tågets belysning penslar en tillfällig slöja över soffmöbeln och medaljongtapeten. Det rasslar i natten och sedan är det tyst, skumt i kokvrån. Han har en egen alkov, det är han som står på kontraktet.

03.13
Sover nu. Nere vid stationen står de blankhåriga unga männen med de grovnackade hundarna. De slår ihjäl tid och tar plats, befäster revir. Men vad vet han om det och han drömmer om hur han bankar deras pannor platta med en tvättsvamp.
Ett ljud i natten. Det låter som en imploderande glödlampa: ett smältande och på samma gång sprucket ljud. Han sätter sig upp. Han stirrar stort in i dunkelheten, väntar in seendet. Ljudet klingar som ett eko ur hans dröm.

03.15
Kan inte sova, sätter sig på sängkanten. Han förnimmer ett långsamt framvällande molande; ur honom eller ifrån hyreskasernen vari han framlever sina slumpvisa dagar. Ljudet letar sig ovälkommet på plats, gör sig hemmastatt. Nu tickar det, är här nu: det strömmar tickande ur, tänker han automatiskt och har ingen aning om vad det är han tänker.

03.16
Kliver upp, går och pissar, tvättar sig rapsodiskt, främmande, indolent – som bar han diskhandskar. Han tänker gå och lägga sig igen. Det tickar. Han dricker lite vatten ur kökskran, råkar blöta halsen. Tittar ut genom persiennen: på balkongerna på andra sidan bakgården med de många glömda cyklarna och på fönstrena med sina puffiga mimmi pigg-gardiner. Han filosoferar att han aldrig förstått hur vuxna fungerande medborgare kan hålla sig med sånt. Om de nu är sådana, säger han sinistert för sig själv och sväljer orden som vore de för mänskligheten oupptäckta insekter på Papua Nya Guinea, som var han ett ekosystem. Och sedan tänker han på svalorna från igår som ju lät som telefontrådar där de hängde slappt över barndomens grusvägar.

03.21
Passerar bokhyllan på väg till sängen. Ja visst ja, ljudet, som han minns. En liten fyrkantig ficklampa som han brukar använda då han i natten väljer musik och inte vill att grannarna ska se honom sysselsatt ligger vid vinylspelaren. En orimlig föreställning detta med grannarna eftersom de inte vet vem han är, och självklart har nog med sitt, och han mår hursomhelst gott av att sitta i mörkret och lyssna, han gör ingen illa.
Nu tickar det. Han tittar på ficklampan och tänker att det är något som inte stämmer med dess utseende. Han närmar sig med smalnade ögon. Batteriluckan har liksom slagits upp. Batterierna är till hälften synliga. Luckan ligger intill, som ditkastad. Han frågar sig själv om han kan röra vid den. Kanske får han då en stöt och en hjärtinfarkt, segnar ner frågande på sin säng, dör stilla väntande med svår ätande plåga i armhålan? Han tänker att han inte ens ids samla sig till en stilla bön, att han inte hinner finna ett passande tema.

03.22
Han tar den; håller ficklampan i handen. Går ett par steg över linoleummattan, kisar in i tapeten. Han tänker: ska han lägga den på balkongen och sedan vänta in golvets trävirke som fattar eld av explosionen? I badkaret? Men hur var det egentligen med batteri och vatten, just den kombinationen? Han känner att han vet för lite, han har få kunskaper, han kommer inte iväg till biblioteket, han lär sig nästan ingenting. Det finns så mycket, tänker han. Så mycket elementärt.

03.23
Går omkring på linoleummattan och ser ut att inte kunna få sova. Ficklampan och hans hand kommer aldrig att skiljas åt, som siamesiska tvillingar ska de åldras ihop, som en utväxt ska den dö med mig, tänker han. Men mitt i steget gör han en bakåtkastande rörelse med sin långa smala kropp och öppnar snabbt dörren ut till trapphuset. Där släpper han sin ficklampa som en sopa, som en katt släpper tänderna om sin mus. Han försäkrar sig mycket noggrant att ingen granne sett honom. Stänger sedan dörren in till sig.

03.24
Han går och lägger sig nu.

05.17
Han drömmer om trapphus i brand, om kor och om grisar som skrikande rusar i skock ur flammande lador, om nakna barn på hustak i vindpiskande hagelskurar om natten. I natten, han sover.

*