Hela morgonen fryser jag, en köld om bröstburen, en bröstburen kyla. Som en stillastående vind i en stängd stuga, som en kram av en som vill åt mina pengar, som ett lock om mun. Plötsligt knackar det på rutan: mitt barn står där ute och vi är så glada att få se varandra att vi inte vet vad vi hela tiden är på väg att skratta åt. Under himmelen, i parkerna och från bilarnas öppna fönster strömmar en gas, ett virus, och i buskarna utanför portarna börjar grönska kläckas och ögonen försöker vänja sig vid klickar av blåfärg mellan björk och tall och att det stavas blåsippa är inget som behöver pluggas in ens denna vår. Om gasen inte hade varit osynlig hade den synts som en tjock framvällande flod av kokt blod och kanske finns det en och annan som ser den så, att sniffa som knark eller att frysa ner, att ätas som svamp till jul.
*