Jag är en babbelkvarn. Min utflugne son Felix som frivilligt lämnat sin karantän i grannbyn och just nu exakt precis ställt sig med bandagerat huvud utanför mitt spyräcke för att dra ett solo säger ”jo” och ”jaha” efter min far Erland respektive min äldre bror Horst (efter att han stapplat timmer och informerats om att det är dags för kaffekorg). Min lapp-far fick engelska sjukan för att han åt majrovor och för att han pissade i skolfrökens färskvattenhink efter att hon slagit honom med öppen hand för att han talade det enda språk han kunde och förstod.

Horst fick kristallsjukan för att han jämt gick omkring med olikfärgade glasbitar i ena örat efter en olycka efter kriget, sa man. Min far lärde sig vartenda engelskt ord som hade att göra med gruvdrift, åkte sedan till Nacogdoches i Texas och köpte för firmans räkning hem de största och bästa truckarna, blev en stor och populär man som på tre bröllop och sju begravningar hållit förbittrade föreläsningar i sitt specialämne istället för tal till brud eller änka eller annat. Jag minns att jag som liten gapade med sandiga honungssötade långfingret i näsan och grep mor Matilda hårt i mjölkkonande lagårdsförklädet och nästan i tissarna då sjukdomarna torsk och sockret plötsligt nämndes, och när man talade om göken eller LKAB blev jag rädd, livrädd.

Jag har högt blodtryck, kalla fötter och händer, svullna ben och blåa nagelband och jag pissar ymnigt och ofta och kroppen är ett tivoli, en världsreligion, en marianergrav, en lossnad knapp ur en överrock ifrån 1952, ett blött magasin till ett salongsgevär och storlommens ensamma nattskrik över en rund sjö i skogarna vid Dals-Långed. Och jag lägger som vuxen både mun och näsa i en lila skål med redport och madera och väljer att på alla språk bubblande predika i stoisk väntan på råttpesten och sorkfebern och fallandesjukan och podagern och på fönstertittarsjukan och korsakoffs syndrom. Medicin tror jag inte på, ej heller på vårdapparat eller gud och att som en vansinnig ligga fästad vid syrgasapparat verkar inte riktigt klokt. Kaffe och mer kaffe är allt som behövs, det är som sagt vätskedrivande och driver därför med pisset ut allt skit. Hostan är stendammslunga, ty farfar Reinhold var gruvarbetare, och sånt går inte att göra något åt. Medmänniskornas humör påverkas inte av mig, jag är tacksam.

*