Som den sista människan
eller som en av de sista
på jorden känner jag mig
när jag är ute och går
i samhället där jag bor.

Jag möter inte någon
och inte heller är det några ute
i trädgårdarna
som jag passerar
trots det vackra vädret.

I april brukar det annars
vara full aktivitet
och virusarna lär väl inte kunna
flyga omkring som fjärilar
tänker jag för mig själv,
fast lite oberäkneliga är de ju förstås.

Jag går ner till sjön
men inte heller där ser jag
några människor
förutom ett par hundägare
som rastar sina doggar.

Sen går jag förbi en hage
och där står en häst och betar.
Jag stannar till
och den kommer fram till mig.

Vi står sen en stund tillsammans
pratar lite, och det blänker till
i ögonen när våra blickar möts
liksom i samförstånd.

Jag säger tack och hej då
och sen känner jag mig
inte så ensam längre.